<<< tillbaka

Dressyrdagboken

 

Så gjorde jag…och så gick det...

 

Jag är ingen expert - råd och tips mottages gärna

 

 

Årets planerade aktiviteter finns i agendan

 

 

Funderar du på att skaffa valp så finns det två saker som är viktigast att du har och att du lär dig. Det ena är tid för valpen och det andra är skillnaden på förbud och beröm. Man säger att 50% hos en hund är arv och 50 % sitter i lydnad.

 

Hunden behöver kunna fyra kommandon för att fungera som stående fågelhund – nej, stanna, hit och apport. Dessa skall sitta till 100 %.

 

Hur blir man ledare över sin hund? Dessa tips är från Mattias Westerlund och Hundskolan Vision

 

Dressyrdagboken 2009

 

 

2009-11-04 Mikropaus gav jumbojet

Trots att jag bestämt mig för att enbart låta Gira vara hund så länge det behövs, kunde jag inte låta bli att ta en mikropaus från stubben när jag idag fick ett rykande hett tips om en jumbojet i krokarna. Jag tackar Kalle allra ödmjukast för det.

Jag säger inte mer än talesättet, en bild säger mer än tusen ord...

Eller ja, varför inte passa på att njuta av några till...

;-)

 

 

2009-10-25  Svar till det David skrivit i gästboken:

"Hej Hanna.

Man blir lite nere när man läser din blogg det känns som du tar allt detta med för stort allvar tycker jag i varje fall. Jakten ska vara rolig någonting man älskar att göra så låt inte problemen med Gira sänka DIN JAKTLUST. Släpp allt som heter dressyr,ledarskap mm under vintern låt Gira bara vara hund en stund och prövasedan att komma igen till sommaren. Dert kan vara så att hon bara behöver en stund att komma igen så kanske springet och jaktlusten kommer. Sen är det så och det vet alla och det är att alla hundar är inte förstapristagare men kan vara förnämliga jakthundar eller hur. Sänk kraven och bara lev en stund och låt glädjen komma tillbaka och tänk på att jakten ska vara rolig och inte en jakt på förstapris och vinster.

Ha det bra...David"

 

 

 

Tack för hälsningen! Kul med läsare som vill skriva några rader.

 

Det är inte min mening att göra andra nere av det jag skriver. Jag skriver bara som det är och ibland är det såhär. Man kan ju undra om det är riktigt klokt att vara så öppen om jag tänker para henne framöver. Hon framstår ju inte som någon stjärna direkt. Men, för det första så måste hon visa lite mer framtassar om det ska bli aktuellt och för det andra så har jag inget att dölja. Vad tjänar man på det? Alla hundar har fel och brister.

 

Självklart tar jag det på allvar. För mig har det varit sättet att nå lite resultat. Tack vare det har hon två premieringar och tre cert. Tro mig, man kan bli seriösare också. :-)

 

Gira är absolut en duglig jakthund i vanliga fall. Med lite mer erfarenhet kan hon bli rent av en duktig sådan. För mig är förstapriset ett mål att sträva mot. Sedan om hunden kan nå det vet man ju inte förrän man försökt. Ett bra grundmaterial och en genomarbetad hund är en bra start, tror jag. Resten visar sig.

 

MIN jaktlust, ja inte stärks den av problem med hunden. Det är sant. Allt beror däremot inte bara på det. Jaktformen som sådan ska ju tålas att ifrågasättas. Jämför jag med några andra jaktformer så verkar det som om de ger mer utdelning på mindre förberedelse samt att mer hänger på hunden än föraren. Kanske finns det dem som bara släpper en stående fågelhund på fågel och allt bara fungerar? Jag har inte lyckats med det på mina två tidigare hundar.

 

När jag nu försökt mig på att dressera och jaktträna hunden från början så har jag kommit mycket närmare. Jag får fälla fågel. Däremot tycker jag det är lite i förhållande till förarbetets omfattning. Jag har växt upp med finnspets, jämthund, gråhund, drever och stövare. Visst har de krävt förarbete, men inte närmelsevis i proportion som jakten över stående fågelhund.  Det får mig att fundera. Ska det verkligen vara så här svårt?

 

Det är roligt att dressera hund, men jag gör det inte bara för att få en lydig hund. Då är jag hellre på bruksbanan med en annan typ av hund. Jag gör det för att få större jaktlycka. Tyvärr är det inte roligt att jaga om den oftast består av promenader ute i det fria. Bristen på fågel gör givetvis sitt till.

 

Jag vill också att jakten ska vara rolig. Fungerande jakt över stående fågelhund är det bästa jag vet. När den fungerar överträffar den, i mitt tycke, alla andra former. Vorsteh som hund tycker jag även är den trevligaste hunden. Det behöver inte vara fågel bakom varje buske och jag behöver inte heller fylla kvoten för att vara nöjd. När jakten inte fungerar fullt ut, trots otaliga försök, blir man frustrerad och knäckt. Tillslut måste man ju stanna upp och fundera vad det är man håller på med.

 

Det är detta jag ska utvärdera under vintern. Kanske är det jag som inte passar för formen, kanske behöver jag lära mig mycket mer om jaktformen för att få mer lyckosam jakt, kanske kanske... Jag har inga svar och äger inga sanningar. Jag funderar öppet grundat på mina egna erfarenheter. Jag bollar gärna dessa tankar med er läsare. Så tack David för dina tankar. Jag tar dem till mig. Precis som du skriver så ska Gira få vara hund i vinter. Det enda jag ska göra är att hålla henne i form konditionsmässigt.

 

Jaga kommer jag alltid att göra i en eller annan form. Det gäller bara att hitta en där man trivs och det fungerar. Det är för tidigt att utesluta jakt över stående fågelhund, men den tål att tänkas på. Än har jag inte gett mig.

/Hanna

 

 

2009-10-23 Tänkarstubben

Här kommer jag och Gira att sitta tills dagen vi kommer på bättre och mer positiva tankar.

Hittar man några svar där i dimman tror ni?

Jakten är så mycket mer än bara att fälla vilt. Stor förberedelse under lång tid tillsammans med hunden mynnar ut i en optimal upplevelse när allt klickar i fågelsituationerna. Jakten är mitt andrum. Jag får ensam gå omkring och fikulera i Guds härliga natur. Det är ren rekreation. När motgångarna avlöser varandra blir det bara fel. Jag tappar glädjen.

Det blev inget jaktprov på Dundret för mig och Gira. Jag försökte ända in i det sista, men tyvärr var läget lika bedrövligt. Jag strök oss.

Är hon sjuk? Är hon otränad? Är hon skendräktig? Är hon uttorkad/undernärd/övernärd? Är hon provberörd och störd av parhund, förare och grupp? Är hon berörd av jaktmiljön? Är hon berörd av min vilja att lyckas? Har jag för höga krav? Är hon berörd av tillökningen i familjen? Har jag tränat för mycket? Har jag tränat för lite? Har hon gått för långa släpp? Har hon haft för lite fågel? Är hon omogen och/eller osäker? Har hon ett sk mellanår? Är hon inte bättre än såhär?

Ja, frågor kan ställas i det oändliga...

Med facit i hand så borde jag lyssnat på er som sa "skit i hunden". Då hade jag inte behövt bli så här uppgiven och näst intill ta död på min egen jaktlust. För handen på hjärtat, hur stor utdelning ger det, rent jaktligt sett? Inte är det många fåglar man får skjuta relaterat till antalet timmar man lägger ner. Då räcker det dessutom att utesluta träningstimmarna och bara räkna de som sker på faktisk jakt. Jag har verkligen försökt.

Höstens konstigheter gör att jag tar en paus med hunderiet. Hur lång den blir vet jag inte. Om saker och ting, mot förmodan, rätar upp sig funderar jag på att satsa på skog nästa höst. Någon gång måste jag ju försöka lära mig den där trädkramarjakten. Det blir i så fall en riktig utmaning för mig. För Gira blir det nog inte lika tufft, hon fixar skogsfåglarna ganska bra tack vare höstens fasaner. Hon rapporterar bara bättre och bättre. Utredningen av löporna är bra och i motsats till förra hösten så står hon i tid. Lite fler erfarenheter på lurig tjäder, oberäkneliga orrar, trygga ripor och skvättiga järpar så löser det sig nog, bara hon springer. Var och hur vi nu ska hitta fågel??? Kontakten och revieringen kan jag inte klaga på.

Vi har festat loss och haft lite latjo lajbans på mina fasaner. Vi har struntat i allt vad dressyr och perfekta fågelarbeten heter. Frispel. Vi får väl se om det gett ris eller ros i förlängningen.

Gira är den trevligaste och bästa hund jag haft. Jag gillar henne skarpt. Nu har det tyvärr kört ihop sig, inte bara med hennes vilja att ge 100 % utan även med min vilja för jaktformen som sådan.

Vi får väl se hur många tankar från stubben som landar här under vintern. Om inte annat så har jag väl frusit arslet av mig vid minus 30 och blir tvungen att röra på mig dit näsan pekar. ;-)

Hörs eller ses en annan gång.

 

 

 

2009-09-19 Blodprovsresultat

Först vill jag bara säga stort TACK till er som mailat och ringt mig angående mitt huvudbry kring Gira. Svar kommer inom kort. Några av era tankar till orsaken har varit samma som mig, medan några är helt nya och fått mig att tänka vidare.

Direkt vi kom hem från provet i Mittådalen minskade jag matransonen till mindre än hälften. Jag känner mig mer eller mindre övertygad att det är hormoner och/eller skendräktighet som är orsaken. Gira blev väl inte direkt piggare av det. Någon större ökning på motionen valde jag att vänta med tills blodprovsresultatet kom.

Jag har varit ute med Gira ett antal svängar i skogen. En gång av dessa har hon sprungit som vanligt. Det var när hom fick doft av en tjädertupp. Hon försvann och jag gick och letade henne. Efter en bra stund kom hon tillbaka, rundade mig och drog tillbaka till samma plats. Då startade tuppen. En stöt, tidigare hade jag blivit galen. Nu flinade jag. Hon sprang ju och dessutom rapporterade spontant. Härligt! Nog för att jag inte hade en suck att hänga med på den rapporteringen och hon även var på tok för oförsiktig när hon åter skulle sätta tryck på tuppen, så log jag gott. Tänk vilken jakthund om hon bara...

Tänkte visa er blodprovsresultatet. De värden som inte är blåmarkerade ligger inte inom "normalvärdet" (reference value). Det som enligt veterinären var anmärkningsvärt var låg blodsockernivå (glucose 1,8). Jag valde att göra ytterligare en analys på fruktosamin 14 dagar bakåt i tiden och detta visade inte på något alarmerande. Värdet var en tillfällighet. Om det kan man väl bara säga sådan matte sådan hund. Jag går alltid med ett russinpaket i fickan om utifall att energin skulle försvinna. Kanske jag skulle dela med mig av russinen till min jaktkamrat???

Ja, är det någon av er som förstår er på detta resultat så får ni gärna höra av er. Jag fattar nada och går helt på veterinärens utsago.

Vad gör jag nu?

Ja, jag var sugen att åter åka till Mittådalen på prov nu 26-27/9. Vi är ju revanschsugna ;-)

Men visst, förstod jag att chansen att få till Gira innan detta prov var ungefär lika med noll. Efter lite funderingar hit och dit så bestämde jag mig för att anmäla mig till Dundret 10-11/10. Ett prov är bra för då är jag motiverad att få bort Giras springproblem så fort som möjligt. Utan denna press skulle jag nog lagt ner hela verksamheten för detta år.

I samband med funderingarna kring Dundret hamnade jag på en kennelsida med brittiska hundar. Kanske man skulle byta ras? Jag jagar mestadels fjäll, slipper det jobbigt årligen återkommande eftersöksprovet och hundarna är kända för att SPRINGA. Synd bara att jag fortfarande älskar vorsteh eller tyska vakthundar som vissa väljer att kalla dem. :-)

Efter att jakttäcket blivit allt för stort för snabbt har Gira nu fått ökad fodermängd. Nu tar jag tag i motionen. Hon ska få springa en bra bit varje dag. Galastop provade jag i våras och visst mjölkproduktionen uteblev. Som jag förstått har många hundar blivit sjuka av det, så jag har valt en annan variant. Min veterinär ville inte heller skriva ut medicinen i förebyggande syfte. Lite hokuspokus, ett par rejäla fjällturer och sedan en hel veckas total vila inför provet kanske kan göra att det går. En chans till sedan är det slut för detta år.

Som en god vän till mig brukar säga "vinnare är den som kommer tillbaka". Även om jag är deppig så har jag inte gett upp. Min hund är i allra högsta grad jaktduglig. Vi har startat på tre prov med ett eg och två andrapris på två underlag. Allt hänger på vilka krav och målsättningar man har. Jag strävar efter en topphund och då är det dit jag ska. Går det inte så blir jag besviken. Det kan ju vara så att ämnet Gira inte håller måttet, men då har jag då åtminstone tagit reda på det ordentligt. Än är det för tidigt till ett sådant konstaterande.

Vi är inte helt utan jaktlycka. Här har jag fällt två järpar efter två supersnygga jobb av Gira. Kan du tänka dig, till och med i SKOGEN ;-)

Jag hörde om en diskussion där ett antal domare ifrågasatte deltagares beslut att stryka hundar under prov som inte går för förstapris. Att få pris på prov är inte alla förunnat och man ska glädjas åt alla pris, tyckte de. Jaktproven har blivit mer som en tävling, en hundsport. För provet som sådant är antalet pristagare en merit att locka ännu fler deltagare kommande år.

Även om inte diskussionen gällde mig och min hund så kände jag mig träffad. Visst ska man vara glad om hunden går till pris, men alla vet vi ju vad som räknas och inte. Vet jag att min hund har kapaciteten vill jag ju ha det hunden är värd. Jaktchampionatet är ju det vi strävar efter och då är det förstapris som räknas. Inget annat. Samtidigt förstår jag diskussionen. Domarna ser ju hundars förtjänster och premierar därefter. Varför ska de göra det om endast förstapriset räknas?

Det är ju denna drivkraft, någon form av tävlingsinstinkt, som gör att vi får förare som försöker ta fram det bästa ur hunden. Majoriteten av provdeltagarna når inte de där efterlängtade förstaprisen även om de startar på mänger av prov. Men majoriteten av dem har garanterat den målsättningen. Det vet väl vilken tävlingsmänniska som helst, vill man inte bli bäst så blir man den ständiga tvåan. Men vad vore tävlingen utan kokurrenter?

Sikta mot trädtopparna och gör ditt bästa. Glädjs åt den höjd du tar dig och försök ta dig högre nästa gång.

Beatus, qui prodest, quibus potest

 

 

2009-09-12 Eftersök i skarpt läge

Träning ger färdighet. Prov kontrollerar färdighet. Resultat ger kvitto på färdighet.

Precis som vår nya ordförande skriver i senaste numret av Svensk Vorsteh så är det bästa och mest utvecklande när färdigheten får praktiseras i verklighetens skarpa lägen.

Torsdag morgon fick jag ett telefonsamtal. En älg var skadskjuten och en eftersökshund efterlystes. Eftersom Gira meriterades på viltspår förra hösten såg jag ett ypperligt tillfälle att få pröva färdigheten på blodspår efter en levande älg. När jag sett till så min son skulle klara sig utan mig ett par tre timmar hoppade jag i kläderna, letade reda på spårutrustningen och drog till skogs.

Jag anvisades till den plats man hittat blod tillsammans med en medföljande skytt. Gira ringade ett par gånger innan hon tog an spåret i rätt riktning. Hon spårade klockrent. Här och där såg jag blodstänk på både mark och sly. Efter ca hundra meter blev hon osäker. Blodstänket upphörde och inte ens klövspår sågs i mossan.

Två gånger fick jag ta om innan hon återigen hittade rätt. Älgen hade gjort en tvär vinkel. Hon ville helst gå upp i vind, medan jag ville att hon skulle spåra. Efter en dryg sträcka hittade hon en rikligt nerblodad liggplats. Jag gissar att hela området luktade skadad älg och det var därför hon ville gå med högt huvud.

"Lita på hunden. Lita på hunden" sa jag till mig själv ett flertal gånger när jag funderade på om hon verkligen spårade rätt.

Plötsligt, efter ytterligare en bit, såg jag en älgkrona i riset. Det var tätt och skytten skyndade fram. Själv tog jag hunden och lade mig på marken. Även om jag litade på att skytten hade koll på var jag befann mig så ska man ta det säkra före det osäkra och inte nonchalera olycksrisken.

När Gira fick syn på tjuren fick jag se nya sidor hos min hund. Det var en mordisk ivrighet över henne. Jag såg tydligt det urgamla släktskapet med vargen. Älgen, som visades vara relativt pigg, stöttes och försvann. En jämthund kallades till platsen. Hunden och dess förare gjorde sitt och avslutade effektivt älgens lidande.

När älgen nu var avlivad bad jag om att få en plats där ekipaget passerat för att Gira skulle få spåra sig fram till den döda älgen. Hon var mäkta stolt och mumsade villigt i sig lite av inälvorna som lagts på marken bredvid.

Kul att få använda lärda färdigheter på riktigt. Vi blev en älgfilé rikare. Bra jobbat Gira!

En intressant diskussion som pågår just nu är viltspårchampionatets vara eller icke vara. Med full respekt för dem som har en annan åsikt, men personligen så förstår jag inte motståndet till detta. Ett championat är väl till som ett kvitto på att den erövrade färdigheten håller toppklass. Våra hundar räknas som allround och viltspår är ett måstemoment för att vi ska få ut ett jaktchampionat. Ett championat förutsätter inte färdigheten, men alla vet vi att strävan efter det gör att vi finslipar färdigheten till det yttersta. Vad förlorar vi på ett viltspårschampionat och vad vinner vi? Det ska bli intressant att följa debatten i Svensk Vorsteh. För debatt borde det ju bli eftersom majoriteten är mot en championattitel och insändaren ifrågasätter resonemanget.

 

 

2009-09-07 Vad gör man med en hund som inte springer???

Nu hände det i år igen och jag blir SÅÅÅ frustrerad, besviken, arg, ledsen, fundersam, uppgiven... ja you name it...

Finns det någon som kan ge mig råd, hjälp eller tips på hur man kan försöka lösa detta problem? Snälla!

Förra hösten gick jag mitt första jaktprov, Riksprovet. Gira går bra, men saknar klipp i steget och den riktiga lust hon tidigare visat. Söket är sådär, men vi får gå hela dagen. Partner kommer för fågel och vinner med det hela provet i sin klass.  Förutsättning nummer ett för att kunna ta pris på prov är ju att hunden springer och söker fågel. Jag blir stensur.

Direkt efter åker jag till veterinären för att utesluta infektion. Alla prover var bra och diagnosen till orkeslösheten blir skendräktighet eftersom hennes juver är fulla av mjölk. Rådet är ökad motion och minskad mängd mat. Hur lätt är det med en jakthund under full jakt? Jag gör ett försök där hon skadar tre av fyra tassar och måste vila. Efter ett par tre veckor är hon i full gång och springer som ett jehu på Junkarri. Jag fattar ingenting.

Denna höst var jag i valet och kvalet på vilket prov jag skulle gå. Eftersom jag fått förmånen att kunna amma och bestämt mig att göra det fullt ut, utan flaska och ersättning, så måste lilla Matti följa med mig vart än jag går. Matti väger 7 kg redan vid två månaders ålder och jag orkar inte bära honom en hel dag på fjället. Min kära make måste ha möjlighet att ställa upp som bäbisbärare. Ett prov kändes rimligt att mäkta med.

Då var frågan vilket av alla prov jag skulle välja. Det magra ripåret styrde mot Mittådalen eftersom det fanns rapporter om ganska bra tillgång på fågel, jaktförbudet till trots. Lite tidigt på säsongen dock. Jag ville ju hinna släppa Gira på fågel. Samtidigt kunde det vara ganska bra eftersom riporna är extra snälla så här i början.

En och annan fågel i skogen hann vi också jobba på.

Helgen innan åkte vi upp till fjälls. Det var ett riktigt skitväder med regn och blåst. Min egen kondition efter förlossningen hade jag kontrollerat innan med att en gång gå hela 6 km längs vår grusväg. Trots att jag hade träningsvärk i två dagar så lyckades jag på något underligt vis intala mig själv om att jag orkade med en hel helgs jakt på fjället. Tänka sig???

Efter många långa blöta steg med amningspaus på surblöta myrar hittade vi tillslut en del fågel. Gira skötte dem perfekt och visade även på ett utmärkt sök med bra fart, vidd och reviering. Jag kände mig nöjd och laddad. Måste varit det som gjorde att jag orkade gå hela vägen tillbaka till bilen.

En paus på den minst blöta marken. 

Åter hemma igen vilade vi hela veckan lång. Som vanligt tog jag mig en titt på Gira så att inga skador behövde åtgärdas innan kommande helgs prov. Allt såg bra ut förutom att hennes juver blivit lite större. Hur kan detta komma sig efter att ha kört stenhårt i dagarna tre? Måtte det inte bli som i fjol.

Väl nere, pigga och glada, i Bruksvallarna var vi redo att försöka nå höstens mål, ett förstapris i öppenklass. Första provdagen bjöd på ett riktigt skitväder, ösregn och hård vind. Trots Gore Tex kläder kom vattnet in och rann ner för kroppen. Brrr! Matti hade det bäst av oss alla i Baby Björn innanför pappas jacka. 

Kameran var tyvärr för det mesta nerpackad i säcken pga fukten.

Vi gick i sista släpp och nu var det äntligen vår tur. Gira var ivrig och drog iväg som ett skott ca 100 m. Sedan la hon av. Hennes sök var stundom ganska bra, men vidden och farten var under all kritik. Jag gjorde mitt bästa för att peppa igång henne, men det var lönlöst. Hon var utan ork, lust och vilja. En gång ställde hon sig till och med och åt gräs. Gahhhh!

Mot eftermiddagen började vi få fågel i marken. De var inte helt enkla att tas med på grund av väderförhållandet. Perfekt! Med lite vita vingar i luften kommer hon att tända till, tänkte jag, men ack. Hon matade på sin vana trogen en liten bit bort för att sedan slå av på tempot och vända tillbaka. Vad var det med henne????

Vi kämpade på med ett spanielsök till fjädre släpp då domaren sa att nu får ni er sista chans. Fullt förståeligt. Jag försökte gaska upp mig själv och Gira för att ge allt det sista av den lilla energi som var kvar. Gira går ut snyggt, ner i en dal och tar med sig ett område med enbuskar i rätt vind. Hon kommer tillbaka och fortsätter över ett krön, går ner för att hämta vind och stramar plötsligt upp till ett snyggt stånd.

Här var det ingen tvekan. Jag anmäler snabbt. Skytt och domare kommer fram och jag får klartecken att avancera. Eftersom fåglarna var svåra ville jag inte gå för nära utan beslutar att ge avancekommando på håll. Giras avance är kvick och koncis. Fågel lättar, skott saluteras och Gira sätter sig spontant. Jag behöver inte säga något och än mindre vissla i pipan. (Fällning endast om man går för 1:a pris pga jaktförbud.) Jag gör en inkallning och provgruppen gratulerar. Det var riktigt snyggt och helt perfekt. Deppigheten över det tragiska söket gör att tårarna bränner bakom ögonen när jag får kvitto på, och får visa, vad min hund går för i fågelsituationer.

Tänk om hon bara sökt som hon brukar. Då hade det efterlängtade förstapriset varit verklighet.

Med sin vanliga fart och vidd är Gira på väg in, från helgen innan. 

Vid provdagens slut var det dags för kastapporter för oss fyra i gruppen som gått till pris. En ripa hade vi att använda oss av. Vi var sist i turordningen. Det som inte fick hända hände. Hunden före oss tuggade ripan sönder och samman. Domaren var i valet och kvalet på hur han skulle göra. Vi fick köra på den köttslamsade fågeln. Pirri pirri. Gira som är trygg i apporten fixade pristagarnas snyggaste kastapport på slamset. Alltid något!

Dagen resulterade i 150 poäng med betyg 5 på fält och 10 på apporten. Med tanke på omständigheterna så är jag supernöjd med ett 2:a pris. Vår första svenska premiering. Ser man dessutom på att det av för dagen ca 60 startande hundar endast delades ut 8 pris med 4 ettor och 4 tvåor så är vårt resultat jättebra.

Efter att ha sovit nästan hela dagen bärandes på pappas mage är det dags att vakna till i bilen.

Lördag morgon vaknar jag med en hund vars öron hänger som ett par väl blötlagda disktrasor, ben som knappt bär och en svans som hänger som ett snöre. Vi går ut en sväng för att röra på benen och se om det släpper, men tyvärr. Jag förstår att hennes seghet är kvar och förstapriset inte går att nå. Andrapris i all ära men min målsättning ligger inte där. Jag åker ner till sekretariatet och stryker henne.

Jag är glad över ett andrapris framför eff och eg, men nöjd är jag knappast. Jag har bara fått en massa grubblerier av detta. Jag vet att min hund har kapacitet till ett riktigt bra betyg på fält, men hur ska vi nå det när söket går upp i rök så fort vi startar på prov? Vad beror detta på?

Visst har hon kunnat vara mer vältränad. Jag har inte haft tid och ork med konditionsträning som förra året. Men då tycker jag att hon borde starta som vanligt och mattas under dagen. Nu var hon slö från första början. En annan tanke jag tänkt är om proven som sådana är psykiskt utmattande för henne. Hon fixar kanske inte att gå i koppel och titta på alla hundar som springer och blir helt slut i skallen. Men det tycker jag inte heller borde märkas av redan från morgonen. Vore hunden utan jaktlust skulle hon ju inte sprungit som hejsan med flera snygga fågelarbeten bara helgen innan. Kanske är hon en periodare där hon stundom är en jaktkanon och stundom en hund som hör hemma på sofflocket. Men jag tror inte hundar fungerar så. De går ju på ren instinkt.

Vad ska jag ta mig till?

Nu på onsdag ska jag åka till veterinären och ta blodprov på henne för att utesluta infektion. Visar det resultatet inte på något så är skendräktigheten det enda jag kan tänka mig är orsaken. Tikar i all ära, men är det såhär det ska vara att ha tik så vet i stackarn om jag gillar det trots att jag upplever dem mer lätthanterliga. En jakthund ska ju jaga. Att gå med en hund som inte jobbar är bland det värsta jag vet i jaktsammanhang. Då är en stöt här och där är inte hela världen.

Det är makalöst mycket blåbär i fjällen. Kantareller finns det också så det räcker.

Sist men inte minst så kan jag verkligen rekommendera jaktprov i Mittådalen. Provet är strukturerat och välorganiserat. Markerna är fina och lättillgängliga (bra för nyförlösta kvinnor). Det bästa av allt är att det även finns gott om fågel. Ingen fågel, inget pris. Åk dit!

 

 

2009-08-22 Eftersök

Ja, vad ska man säga. Jag försöker så gott jag kan med de förutsättningar jag har och många gånger försöker jag lite för mycket. En del tränar lite och ingenting men lyckas ändå. Själv tränar jag och testar inte förrän jag vet att det borde gå om allt bara är som det ska. Ribban ligger högt och allt utom maximal utdelning är en besvikelse. Ibland önskar jag att jag kunde nöja mig med mindre och chansa lite mer. Velles du. (Dialekt)

Ganska snabbt insåg jag att eftersöksgrenarna i elitklass bara var att lägga på hyllan till nästa år. Den största delen av tiden vill jag ge min son. Dirigeringen är tidskrävande och jag fick dra mig ut för att träna Gira. Det är ju inte så det ska vara. Man ska ju göra det för att man vill och tycker det är kul.

"Skit i hunden" är det många av er som sagt. Jo, nog har jag tänkt tanken, men jag kan inte. Jag har inte lagt ner all denna tid och allt jag lärt mig genom att träna Gira för att försaka det. Jag vill se vad hon går för. Höstens förutsättningar med bla fågeltillgång och min ringa erfarenhet gör det inte lätt, men jag tänker i alla fall försöka. Sedan kan det tänkas att alla fåglar lyser med sin frånvaro, att Gira inte håller måttet eller att jag inte förmår att förstå mig på jakten eller hur en jakthund ska tas fram. Det lär visa sig.

För att få allt att gå ihop valde jag att sänka ribban några snäpp och endast inrikta mig på öppenklass. Det härliga med att jobba med en hund som Gira är att hon alltid är arbetsvillig och löser uppgiften. Sedan kan det ta mer eller mindre lång tid. Ofta är hon för snabb så det blir lite slarvigt. I det stora hela är jag nöjd med henne. Sedan finns det alltid detaljer att slipa på.

Problemen jag har/haft med Gira är hastigheten på spåret. Hon kommer dock alltid in med fågeln. Detta har jag försökt åtgärda med att dra svåra spår på svåra underlag och väderlek. Det har hjälpt en del men jag är inte helt nöjd.

I vattenarbetet har hon varit lite skottberörd och lättat på rumpan. Detta har jag åtgärdat med korrigeringar och många situationer - habituering. Det har blivit riktigt bra. Däremot händer det att hon ibland ylar när hon simmar ut till fågeln. Det gör hon de gånger hon varit extra taggad och vattenarbetet varit lite för långt. Hur får man bort sånt? Jag har försökt med att strama upp henne innan arbetet samt korrigera skarpt med rösten de gånger hon ylar på väg ut. Det har hjälpt för stunden. Däremot känns det som om det kan komma tillbaka när som helst. Någon som har något tips?

Ett nytt problem som jag upptäckte på slutet av träningen samt på provet är markeringen. Hon verkar inte titta efter eller glömmer bort var fågeln landar. När hon simmar ut går hon enbart på näsan och gärna först till medhjälparen som sitter i båten. Hon söker av närområdet tills hon hittar fågeln. Detta är väl inget problem när hon lärt sig lyda dirigering, men på jaktprov är det väl bra om hon markerar och inte letar apporten för länge. Markering tänkte jag träna på land genom en medhjälpare på avstånd och ökande antal apporter.

090806 åkte vi till Lycksele och deltog på ett särskilt prov. Det var sex hundar till start. Jag var lika pirrig som vanligt, lika fokuserad på uppgiften och inte direkt social. Gira var mitt i höglöpen, men tack och lov ganska sig lik trots det. Domare var Ingemar Sjöström.

Jag räknade inte hem något förrän det var klart. Prov är prov och allt kan hända, men visst gick det bra. Vi fick 10/10 och har 80 poäng med oss till höstens prov. Nu kunde träningen på det som är roligt börja på allvar.

Gira på väg in med truten.

Avslut med fika och genomgång av resultatet.

Nöjd, trött och glad fick vi återvända hem. Äntligen efter många gruvsamma dagar var eftersöket undanstökat för detta år.

 

 

 

2009-07-19 Eftersöksträning

Ja, då var det hög tid att ta tag i den gruvsamma eftersöksträningen. Många är ni som redan gjort bort den delen, redo för höstens jaktprov. Jag är avis på er ska ni veta. Helst skulle jag vilja slippa alternativt leja bort till någon annan. Någon frivillig? Gissar dessvärre att jag är både för tjurig och för stolt för att "släppa till".

Målsättningen var att Gira skulle klara öppen- och elitklass. Jag visste redan innan att när lilleman väl hade landat skulle jag inte kunna prioritera hundträningen framför honom. Därför försökte jag träna, strukturera och planera så mycket som möjligt innan.

Nu blev det inte så mycket träning som höggravid som jag hoppats på. Vi får ta den tid och ork som finns nu istället och se hur långt vi hinner. Att bli klar till eftersöket i Umeå 1/8 är bara att glömma. Det hinner vi inte, inte ens för öppenklass. Eftersöksprovet får komma senare, men förhoppningsvis före premiären. Jag är glad om vi fixar öppenklass.

Ändrade prioriteringar var vad jag ville ha och det är precis det jag fick. Träningssuget är inte på topp och inte på prio ett. Gira är dock enligt mitt tycke (partisk som jag är :-) på tok för skadlig för att försaka kommande höst så vi måste ju åtminstone försöka. Tänk om hon går som en klocka. Då skulle jag ångra mig bittert.

Matti är med i vagnen och Gira har just avverkat ett träningsspår på mås.

Min plan de kommande veckorna är att köra en snutt varje dag med fokus på öppenklass och dirigering, om utifall vi kan våga oss på elitvattnet. Räven tror jag inte är något större problem, peppar peppar :-/ Hur som helst kommer jag be några vänner om träningshjälp. Jag har ju bara tränat för unghundsklass tidigare så hjälp lär behövas. Har du några tips och trix så är du välkommen att höra av dig.  

Här försöker vi oss på att träna dirigering med fokus på kommandot "ut".

Konditionsträningen sker som vanligt på sommarkvällarna. På grund av vissa omständigheter, eller vad man nu ska kalla det, så tar det ett tag till innan jag sitter på en cykelsadel. Löpträningen sker än så länge med fyrhjuling men har nu utökats med att även släpa på bildäck.

Matti hänger med på flaket och hundarna lubbar bredvid.

Hur det nu än går med proven så kommer vi att jaga för fullt i höst. Det är vad jag ser fram mot mest. Tänk vilken lyx egentligen, att få vara mammaledig och kunna välja och vraka på de där klara, fina höstdagarna och skippa surblöta myrar under regntunga skyar. Lilla Matti håller redan på att introduceras i babybjörnen. Maten bär jag ju på för jämnan så det är inga problem. Det jag funderar på just nu är om skallbenet hinner läka ihop så att han kan bära ett par peltor kids utan att trycket blir för stort. Sedan är det ju det där med myggen. Små barn tål väl inte myggmedel om jag förstått saken rätt. Kanske man kan linda in honom i myggnätet vi har till vagnen??? Hur gör ni andra?

 

 

2009-05-29 Kritik från utställning

Foto: Stöckels

Mamma Bris

+

Foto: Nils Karlsson

Pappa Toldo

=

Fjällbrisens Gira

Svk Bottenviken, domare Leni Finne

Detaljbeskrivning:

Till proportionerna korrekt benstomme, aningens kort nosparti. Korrekta ögon och öron.Trevligt uttryck. Vacker hals. Korrekt överlinje. Tillräckligt förbröst. Något framskjutna men tillräckligt vinklade framben. Korrekt bröstkorg. Något lång i länden. Korrekt vinklad bak. Tillräcklig pälskvallitet. Korrekt steglängd. Något trång bak.

Jkl - Kv 1 KK 1

Ck 1

Bhkl/Btkl 2

Cert/CAC 1

Södra Norrbottens Kennelklubb, domare Göran Hallberger

Typ och helhetsintryck - Utmärkt

Detaljbeskrivning:

Rastypiskt huvud. Bra könsprägel. Bra hals. Bra rygg, dock något hög över länden. Bra bröst och benstomme. Ordinärt vinklad. Fina rörelser. Utmärkt päls. Bra tassar.

Jkl - Kv 1 KK 1

Ck 1

Bhkl/Btkl 2

Cert/CAC 1

 

 

2009-05-16 och 2009-05-17 Certjakten

För ovanlighetens skull kan jag känna mig nöjd efter jakten. Oftast tycker jag dock att den ger för lite i säcken.

En del tycker att jag har svårt att glädjas åt framgångar och bara hittar brister som kunde gått bättre medan andra tycker att det är dags att jag plockas ner från det blå, närmare jordelivet. Själv tycker jag att det gick lagomt bra. Jag fick det jag ville ha. Man ska vara självkritisk och alltid försöka förbättra. Dagen man tror att man behärskar en sak kommer garanterat blåsningen som ett brev på posten.

Att ta tre cert på tre chanser tycker jag är bra och en prestation. Gira måste vara snygg nu när tre helt olika personer bedömt henne hålla championmåttet. Jag är nöjd och glad för detta med tanke på de motgångar och skador som drabbat oss innan. Lite framgång är oss väl unt. Det är skönt att utställningstiden är över. Den tillhör inte min favoritsysselsättning. Men framgångarna har faktiskt botat min inställlning en aning.

Går jakten och proven bra kan det tänkas att vi återkommer på CACIB-jakt.

Helgen då?

Jo, den blev varm. Som gravid är tempen tillräckligt hög som det är. Solen gassade mot en asfalterad plan och både jag och Gira blev otroligt loj. Detta tyckte jag var skönt med tanke på fjolårets glada minne av Gira som klättrar på den orangeprydda domaren med lackade myggjagare :-)

Så var det dags för vår tur. Jag kom in och drog på två snabba vänstervarv eftersom Gira bör få sträcka ut för att visa sig snyggast. Hon ställde sig fint framför den finska domaren, Lenni Finne. Det var när vi skulle springa fram och tillbaka som mina nerver kom ur schack. Gira ville inte riktigt springa. Vad nu då??? Vad är det med henne??? Det blir en etta, sa domaren. Mitt förvirrade jag trodde såklart att det blev en slät sådan och gick besviket ur ringen. Domaren tyckte nog att jag såg otacksam ut. En ur publiken sa att "du kan inte få mer än en etta". Sedan fattade jag att vi skulle in igen. Ja, ni ser vilken cooling till matte hon har.

I gruppen gick Giras kullasyster Gnista och Stormkullens Bara-Bea. Det var en tuff grupp och domaren skulle garanterat inte dela ut tre cert. Nu var det bara att ta vara på tiden i ringen. Bea, som tidigare fått cert fick nu bara ett andrapris. Sånt tycker jag är knepigt. Kanske kan det bero på årstiden? Värmen påverkar ju både pälsen och det sätt som hunden visar upp sig. Jag vet inte annat än att det inte borde skilja sig så mycket. Gnista fick också en etta, så vi två fick gå in i ringen igen.

Jag och Gira till vänster. Domare Lenni längst till höger.

Utan att jag egentligen hann vara med kom sekreteraren med rosetten. Det blev ett cert och tårarna var inte långt borta. Jag ville krama domaren, men nöjde mig med ett breeeett leende.

Giras syster Fjällbrisens Gnista och ägare Peter Öhman

Sedan skulle bästa tiken ses ut. Det var vi, championtiken Nilssons Cleo och öppenklasshunden Zeeta som för övrigt är en halvsysterdotter till Gira. Gira ville inte visa upp sig riktigt trots att jag eggade så gott jag kunde utan att domaren skulle märka det för mycket. Cleo tog hem segern och vi hamnade som andra bästa strävhårstik. Cleo ställde sedan upp mot en av mina favorier, Stromkullens Bäste Bork med matte Birgitta. Han tog hem titeln BIR och sedan även BIS. Stort grattis!

Birgitta och Bäste Bork.

Hur gick det att springa med kulan då? Jo, jag fick låna ett bra stödbälte som jag snörde åt just innan det var dags för skumpande. Jag tänkte inte ens på det. Det gick som hejsan!

Giras bror Fjällbrisens G'Salle och ägare Bänkt Näsström

Vi blev bjudna på middag till ett par strax utanför Piteå. Mannen i fråga jagar älg här i byn. Vi fick en fantastisk middag och vips hade vi även en säng att sova i. Det var otroligt skönt eftersom jag nog var ganska trött ändå även om man inte kände efter...eller tillät sig att känna efter. Ett stort TACK till dessa gästvänliga människor.

Söndagen blev tidig. Bedömningarna på skk-utställningen startade redan halv nio och det var inte många hundar för mig. Eftersom närmare 1000 hundar var anmälda var vi tvugna att vara i god tid till veterinärbesiktningen. Det var lång kö.

Rent mentalt hade jag inte riktigt lyckats ladda om. Jag var ganska nöjd över gårdagens cert. Jag och Gira satt mest och gapade över alla hundar som drogs runt i burar på hjul, skötborden som ställdes upp, toffsar, kammar och papiljotter. Vilken hysteri! Tänk att det finns de som tycker sånt är roligt? Men man ska väl inte säga så mycket med tanke på när man själv irrar runt på fjället i snöstorm efter små vita fjäderdun. Det tål också att ifrågasättas.

En trevlig kvinna kom fram till mig och gratulerade till gårdagens framgångar. Jag tackade så mycket men minns henne inte riktigt. Hon berättade att hon hade den tredje hunden som tävlade om bästa tik, Giras halvsyskonbarn Zeeta. Hon försökte gratulera mig igår men jag hörde nog inte. Åhh, typiskt stirriga mig, tänkte jag och bad om ursäkt. Jag lovade att ge henne en grattiskram idag istället.

Vips var det vår tur. Gira var väl inte direkt mer sugen att ställa upp denna dag. Jag drog ner på löpartempot för att det inte skulle synas så tydligt att jag nästan fick dra henne i kopplet. Numera är det aldrig något problem när domaren ska titta på henne. Hon står stilla och viftar på svansen, go och glad. Vi fick vårt tredje cert och jag blev glad, men hade svårt att riktigt ta in glädjen.

 

Matte står och pratar positivt med sin lite svårflörtade hund.

Sedan var det dags för bästa tik. Idag var de bara två, Gira och Zeeta. Vi gjorde som man skulle och domaren hade lite beslutsångest men valde till sist Zeeta framför Gira på grund av något längre päls. Jag bara log och gav Anna-Lena en ordentlig grattiskram. 

Anna-Lena och Zeeta. Snyggt!

Vi hade fått det vi ville och nu fick vi åka hem. Kritiken kommer senare, när jag lyckats klura ut vad som står på lapparna.

Jag var helt mentalt slut i skallen och det har tagit mig tre dagar att ladda om batterierna för att fixa nästa äventyr. Det mesta är kul och är värt sitt pris men tar sitt, det gör det.

Första certet kom i november i Umeå på Svk Västerbottens utställning med den välkända Ann Carlström. Det är det certet jag är mest nöjd med. Dels för att det är från just henne och dels för att Gira var snyggast då. Pälsen var perfekt och hon ville verkligen visa upp sig. Andra certet kom på Svk Bottenvikens utställning i Piteå av en finsk domare Lenni Finne. Tredje certet kom på Svenska Kennelklubbens nationella utställning i Piteå av domare Göran Hallberger. Det känns som ett så pass brett bedömningsfält att jag nu kan tro på utlåtandet.

Jag har lärt mig en del som jag tar med mig till nästa gång eller nästa hund. Det är viktigt vilken tid på året som man går utställning, åtminstone om man har en hund som Gira. Pälsen är väldigt varierande. På våren har hon inte heller träffat så mycket folk och hundar. Hon blir mentalt slut av alla intryck. Lite försommarvärme på det och hon blir helt knäckt. Nu hade vi turen att hon ändå är tillräckligt snygg för att få sina cert, för inte visade hon upp sig från sin bästa sida.

Nu har vi en hel del jobb framför med eftersök i öppenklass och elitklass. Detta har jag aldrig gjort så det blir en ny utmaning. Samtidigt hade jag tänkt försöka föda ett barn. Det lär väl starta i vassen med kanoten och en bättre begangnad mås. Blir det en pojke kanske vi kallar honom för Moses. :-)

Sedan kommer hösten. Då kommer de riktigt stora prövningarna. Då är det första pris i öppenklass som gäller. Vi gör vårt bästa och ser hur långt det håller...eller kanske snarare hur tur man har.

 

 

 

2009-05-14 På jakt

Går det dåligt kommer jag att gråta mig till söms och går det bra kommer jag inte att kunna sova pga piller i kroppen inför kommande dag. Hur man än vänder och vrider på det så kommer jag att få sömnbrist :-)

Priser från Giras första cert i november 2008

Jag och mitt strävhår till hund ska på jakt efter cert i helgen. Precis som jag sa efter upplevelsen i november så åkte ribban upp i det blå. Där är den kvar tyvärr eller tack och lov eller hur man nu ska se det? Cert är det vi ska ha, något annat är ointressant. Kaxigt, naivt, blåögt, sturskt ja kalla det vad man vill, men det är inte omöjligt. Så länge det är så är det dit vi ska.

På lördag är det utställning med Bottenvikens Vorstehklubb och på söndag med Svenska Kennelklubben.

Jag har varit lite osäker på hur jag ska kunna springa så pass snabba vänstervarv att Gira får ut steglängden som krävs. På piteåutställningen förra året, som dessutom var min första, hade jag just tagit bort fixeringsskon till min nyläkta hälsena. Jag har ju vanan inne med att springa halvdant på den där utställningen så det gör väl detsamma.

Lite träning kan väl sitta fint så här i isrivningstider.

Jag funderade på att anlita någon annan, men är tyvärr både för kräsen och för stolt. Sedan finns ju min kära respektive som ställer upp i vått och tort, men jag kan ju inte utsätta honom för detta. Han skulle nog kanske klara det men...

För det första är hunden tio gånger lydigare med mig och sedan så skulle jag inte kunnat vara tyst och låtit bli att gnälla om det gick åt skogen. Klart han skulle få ut det på något sätt, så duktig på att dölja är jag inte. Nä, jag gör det själv, den stora tjocka gravidmagen till trots. Det är bättre att det är mitt fel.

Ja vad tror ni? Kan man springa med den kulan???

Sedan har vi inte hunnit fixa något ordentligt boende. Vi tar med oss tältet och slänger ut två renskinn på marken med uppblåsbara liggunderlag ovanpå. En mysig kudde och min varma sovsäck på det borde få mig att sova som en liten prinsessa även om jag byter sovställning en gång varje kvart.

Inte den bästa bilden men ganska snygg är hon allt.

Gira är i bra form. Hon har tränat kondition och bara fått vara hund hela våren sedan jakten tog slut. Hon är sugen på det mesta, precis som matte. Vårträningen slopade vi när det inte var läge för något jaktprov. Sista jaktdagen blev så bra att den räcker som minne...ok då...kanske var det lite för att all energi gick åt till en bäbis växande av armar och ben också. Kan väl tänkas... 

Pälsen har en tendens att vara riktigt lurvig under vintern fram till mars och sedan falla till marken ja eller snarare golvet. Nu är hon åter aningens kort i pälsen för att jag ska tycka det är riktigt optimalt. Som tur är har hon sitt attribut till skägg.

Jag lär återkomma med rapport om hur det gått. Dröjer det så kan ni nog ana en viss käkspänning av ihopbitna tänder som måste bändas upp innan fingrarna får tillåtelse att pillra fritt över tangentbordet.

På återläsande... 

 

 

 

2009-03-27 Yes!!!

Min lilla stjärna fick HD A på båda höfterna. :-D

Det anatomiska kan man ju knappast påverka så nu är det bara meriterna kvar... så kan man börja skrida till verket. Lätt som en plätt!

Ja, ni som följt med på min och Giras resa vet vad jag lägger i de orden. Vi har gjort rätt för varje liten framgång. Drömmen om en kull efter Gira kom betydlig närmare med det resultatet, thats for sure.

Gira respekterar fågel.

 

2009-03-02 Tasskydd

Det är några som frågat mig vilka tasskydd jag använder på fjället.

Efter många råd och tips från andra och egen utvärdering så har jag landat i ett alternativ som jag tycker är väldigt prisvärt och praktiskt.

Jag klipper en rektangulär remsa på ca 10x20 cm (mät på din hund) av kraftigt tyg typ blåkläder. Denna viker jag på mitten och syr ihop längs långsidorna och sedan viker ut och in. En sådan socke håller ungefär en dag, lite beroende på underlag.

Den enda tjep som jag fått att sitta en hel dag är Leukoplast. Denna köps på Apoteket för dryga 20 kronor. Sporttejp sitter inte. Tejpa drygt två varv och avsluta noga så att änden sitter. Det första varvet lägger du på sockens övre kant och det andra fäster du direkt på benet. Tejpa mellan sporren och den ensamma trampdynan som sitter uppe på benets baksida. Tejpar du över sporren finns risk att denna skaver sår mot benet.

Jag brukar även smörja hundens tassar innan sockningsdags. Detta gör att tassen står emot vätan betydligt bättre så att inte trampdynan torkar ut.

Detta har fungerat för mig. Till en fjälltur tar jag alltid med mig dubbel uppsättning, 8 st. Räkna med att tappa ett par stycken plus att någon kan gå sönder. Jag tycker inte det är värt att köpa dyra sockar för att drälla runt dem på fjället. Tio stycken syr du på en kvart om du gasar.

Ser ni vilket litet skäggtroll jag fått mig.

Sockar använder jag ibland i förebyggande syfte om jag inte vill riskera en tasskada inför tex ett prov. Men för det mesta kör jag utan och sockar om någon skada uppkommit.

 

 

2009-02-28 Dagstur på fjället

Idag var det dags för en tur på fjället. Vi var till vårt närmaste fjäll utan större förhoppning till några fällningar. Jag ville ut i den härliga solen och se lite vidder. Med lite tur hittar man de få fåglar som brukar hålla till på hobben.

Visst hittade vi en grupp på 6-7 fåglar. Men de var så skygga att Gira bara hann täka på att stå innan de lyfte sin kos. Jag blev mer förvånad över det andra vi hittade på fjället. Jag har aldrig tidigare stött på andra ripjägare på detta lilla fjäll. Jag har inte ens sett några spår.

Denna dag var vi totalt fem stycken jägare på plats. Det häftigaste av allt var att vi alla var tjejer. Fränt!

De jobbade på samma grupp fåglar och tyvärr var de lika skygga för dem trots att de hade kulvapen.

Föret då? Ja det var sämsta tänkbara. Nere i björkskogen var det så mycket lössnö att Gira fick plumsa fram med knapp styrfart. Jag åkte ifrån henne utan minsta ansträngning.

Precis vid trädgränsen var det lite bättre med en fem cm tjock packad skorpa av drevsnö. Tyvärr var denna inte tillräckligt stadig utan gav vika till det undre och tjocka skiktet av lössnö. Detta var nästan ännu besvärligare eftersom hunden fick lite fart och gick på näsan stup i kvarten.

Vi hade i alla fall en trevlig dag i solen som faktiskt börjat värma en del. Så länge man rörde sig var det helt fantastiskt. Men vilan vid skotern blev hurvig. Jag fikade på stående fot och Gira trivdes bäst i vindsäcken.

Vill man ha bra underlag för hundarna att springa på till sportlovets kommande jaktturer bör man söka sig till högre fjäll som pinats en del med vindblottor som lockar fåglarna. Undvik platta lågfjälla. Inte allt för sällan har jag hittat en hel del fågel nere i björkskogen gånger som dessa när snömängden kommit sent på säsongen. Där är det dock omöjligt för hundarna. Då får man avgöra själv om man vill jaga för hunden eller skjuta många fåglar.

 

 

2009-02-08 Vilar oss i form

Ja inte har vi överaktiverat oss på senaste tiden, men helt stilla har det inte varit.

Vi har tränat apport på diverse djur modell tyngre. Som det ser ut nu blir inte räven något större problem till sommaren. Men man vet aldrig vad som kan smyga sig in under tiden. Så "hej" ropar jag knappast ännu. 

Rävarna vi skjutit har alla legat runt 5 kg. Detta var inga större problem för Gira.

Även mården provar vi på. Det var kallt om tassarna denna dag.

Första greppet på en gammal tjädertupp kan man nog med rätta kalla strypgrepp.

Sedan blev det bättre.

Vi har även varit ute och åkt skidor på jakt efter ripa ett antal gånger. Det har varit mycket snö och otrygga fåglar. Både jag och Gira har tyckt att det varit rätt kul ändå. Men riktig jakt blir det inte förrän på fjället.

Oooops där flög visst en fågel.

Mina stora jaktplaner lägger jag till sportlovet, v 10. Då ska jag och min kära make åka långt in i Sápmi på jakt efter vita fjäderdräkter. Jag har ingen aning om fågeltillgången, men enligt källor ska det vara popcornvarning. Jag får lita på det och hoppas på det bästa. Vi ska få bo i en supermysig stuga. Jag har ingen aning om min på mitten koncentrerade kroppsviktsökning kommer att tillåta 2 x 4 timmars pass flera dagar på rad. Jag tar det för vad det blir. Bara att få vara med om det hälseneländet gjorde att jag missade förra året gör att jag pillrar av längtande glädje. Mmmm :-D

Gira går på löpa. Inte direkt lättsprunget.

Dessvärre så har Gira börjat hosta. Jag tänkte att hon blivit kall när vi varit ute i skogen eller konditionstränat. Även hundar kan väl bli förkylda gissar jag. Sedan kennelhostan är jag hyperallergisk mot hostande hundar. Hon verkade inte direkt hängig. När även Atlas hostade lite började jag lägga ihop ett och annat och kom ihåg ett tips jag fick i samband med att Gira hade kennelhosta.

Hundar är känsliga mot målarfärg. Hela vårt hus har inte luktat annat på senaste tiden. Nu hostar hon bara ibland trots att vi fortsatt att vara ute som vanligt. Verkar som det var färgen hon reagerat på trots allt.

Gira 24 månader

 

»»» Dressyrdagboken2008 

 

»»» Dressyrdagboken2007 

 

 

<<< tillbaka