<<< tillbaka

 Fjällbrisens Gira S18637/2007 

Här kan ni läsa om Giras utveckling som stående fågelhund

Giras dagbok 2010

 

 

2010-12-18 Stockholms Hundmässa

 

Sen förmiddag på fredagen den 17/12 hoppade jag och Gira på en buss med destination Älvsjö Stockholm. På bussen fanns lika många och olika ägare som det fanns hundar. De flesta hade varit med förr. Själv hade jag inte en aning om Gira skulle gilla att dela ett säte med mig under många timmar utan att vilja hälsa på alla nya spännande raser till hundar.

 

 

Om man som ägare till strävhårig vorsteh klagar över pälsvård så kan man tänka att allt är relativt.

 

Det var när jag kom hem från fältäventyret kring Alingsås som jag av en händelse såg att Skk Västerbotten anordnade en resa ner till Stockholms Hundmässa med två nätter på hotell beläget endast 5 min från mässhallarna för bara 1800 kronor. Efter ett antal avbokningar fanns det plats för vår sena anmälan.

 

På bussresan bjöds det på fika, gobitar och glögg. Gira rullade ihop sig till en boll och sneglade någon enstaka gång på vårt gamla korthår Atlas systerson som av en händelse hamnat mitt emot oss. Resan var väldigt välordnad och vi passerade "bara" tre olyckor på vägen ner och tre upp i det riktigt busiga vädret längs kusten. Hotellet var jättefint och det kändes som ren lyx att få ta med hunden in på rummet.

 

 

Vindvinets Atlas systerson Affe 

 

Jag var på plats tidigt på utställningen för att inte fastna i någon kö eftersom det var flera tusen hundar som skulle genom veterinärbesiktningen. Det anmärkningsvärda var att ingen kontrollerade något vid insläppet. Gira fick hoppa upp på en liten pall där en ung tjej klappade om henne. Det var veterinärbesiktningen. Ingen kontroll på att vi var anmälda, på att Gira var Gira och ingen kontroll på någon vaccination. Märkligt.

 

Hundmässan var en upplevelse. Både jag och Gira blev helt slut av alla hundar och människor. Det var roligt och intressant med så många raser, montrar och uppvisningar men trots det så tror jag inte att detta och liknande forum är något för mig. Det blir bara för mycket, av allt. Däremot kan jag förstå att det är en händelse av rang för bruksfolk och uppfödare av sällskapshundar.

 

 

Utsikt över nästan hälften av utställningsringarna

 

Extra kul var att ett par av mina läsare här på hemsidan kom fram och hälsade på mig. En hade läst att jag skulle vara på mässan och en annan kände igen Gira. Jättekul att ni tog kontakt. Verkligen! Om ni vill får ni gärna höra av er via mailen så jag får era kontaktuppgifter.

 

Åter till utställningen. Det blev en lång väntan innan det var vår tur att inta ringen. Efter att ha studerat bästa hane och bästa tik bland korthåren så förstod jag att domaren gillade små kompakta hundar. Gira som har bra stomme men kanske lite mer benig skulle få det tufft i konkurrensen om bästa tik ifall det fanns ett litet och kompakt strävhår.

 

 

BIR och BIM bland korthåren, Wingmarks Cesar och Björnkärrets Lady Dagmar 

 

När strävhårens tikar i jaktklass ställde upp sig så såg jag hunden som skulle vinna, Conni II Vom Liehter-Moor, en snygg liten och kompakt svartskimmeltik. Gira skötte sig bra i ringen. Hon protesterade en liten aning när domaren formligen grävde i munnen på henne, men i övrigt så visade hon upp sig från sin bästa sida av egen vilja.

 

 

Det blev inte den bästa bilden, men här är strävhårens BIR Conni II Vom Liehter-Moor

 

Giras kritik blev bra och domaren höll med om att hon håller championklass:

 

Korrekta proportioner, vackert huvud, mycket bra bröstkorg, benstomme och vinklar. Bra tassar, sträv päls. Rör sig med långa steg. Livligt beteende. Chkl 1, Ck 1 och Btkl 3. Domare Tapio Eerola Finland.

 

Precis som jag misstänkte så blev det tufft i konkurrensen. Gira blev tredje bästa tik där den första och andra fick Cacib respektive reserv-cacib. Ack ack...vad är väl en bal på slottet :-)

 

Jag går inte utställning för skojs skull, självklart är vi på CACIB-jakt. Det verkar som om vi har svårt att få det där lilla extra. Vi har bara ett BIM än så länge, fast å andra sidan så har vi ju inte gått så många utställningar heller och där har hon ju fått sina cert som hon behöver. Man vet ju inte, kanske kan det vara mitt sätt att ställa ut som inte är det bästa. Att Gira är snygg är ju bara att konstatera efter att alla olika domare på olika utställningar tyckt att hon håller klass. Gira kommer att få ytterligare ett par tre chanser innan jag lägger hennes utställningskarriär på hyllan i väntan på att börja om med en miniGira. Jo, det kommer faktiskt att bli ytterligare en stärvhårstik för mig. Jag har lite nytt att återkomma med i Giras dagbok 2011.

 

Håll utkik!

 

 

 

2010-10-24 Sista delen "Vinnare är den som kommer tillbaka"

 

Helt oväntat men väldigt avhittat, bytte vi grupp till elitklass under söndagens morgonsamling. Visst fanns det spänningar i nerverna även denna dag men nu handlade det mer om en sorts fokus och koncentration än om osäkerhet på om det skulle bli stolpe ut eller stolpe in. Bollen hade ju liksom redan gått i mål. Gårdagens åtta i fältbetyg kändes nästan för bra för att vara sant. Tänk att vi nått alla våra uppsatta mål för året...och det med råge. Målen hittar ni här.

 

Helt förutsättningslöst gav jag mig iväg på vår första start i elitklass. Det var lika bedrövligt väder denna dag. Jag tror att jag och Gira frös mest av alla trots vår norrländska härstamning. Jag och Gira startade sist i gruppen. Vi gick och huttrade otåligt medan de andra startade en efter en, ja eller två och två. Det blev en lång väntan. Vi hann till och med byta provmarker innan det blev vår tur. Hade denna väntan varit till Giras gagn eller ej? Det funderade jag på medan vi gjorde oss i ordning för första släpp.

 

Vi blev anvisad ett parti där delar av fältet stod i vatten. Fältet var betydligt bredare än det var långt. Eftersom vi startade direkt efter markbytet stod alla deltagare plus en del publik och studerade vårt släpp. Jag kände mig iakttagen, minst sagt. Däremot kände jag inte av någon press, märkligt nog. Jag hade ett lugn över mig på något sätt. Jag plockade fram tävlingsinstinkten, sträckte på ryggen, tog ut steglängden, peppade upp Gira och viskade i hennes öra "nu ger vi järnet Giragumman": Allt att vinna! Hon förstod vad jag sa...

 

Hon gick jättebra och jag behövde bara ge henne stöd med små enkla medel samtidigt som jag peppade henne varje gång hon passerade. Jag såg att hon njöt och tyckte det var kalaskul. Det breda fältet mynnade ut i en liten ravin där Gira plötsligt gjorde en antydan till vittring. Hon stannade upp ett kort ögonblick på ett sätt som hon gör när det luktar fågel. Jag kan inte riktigt förklara, det är något man lär sig se på sin hund efter att studerat den i ett antal situationer. Det gjorde att jag anade ugglor i mossen.

 

Några sekunder senare intog hon ett stramt och otvivelaktigt stånd. Jag blev så till mig att jag inte ens kom ihåg domarens namn. Jag minns att jag ropade "hallå". Det var ju tur att jag inte sa "ja" eller nåt eftersom Giras avance nästan är lättantändlig och explosiv. Domare och skytt gjorde sig redo att fälla och jag fick order om att resa. "Pang" sa det så var fågeln på vingar och "pang" sa det så låg fasanen i backen. Jag överdriver inte om jag säger att den landade 7 meter från Gira. Jag tog i från tårna och fick fram ett rysligt kraftfullt "STANNA" eftersom Gira inte vågade röra sig ett steg mot fågeln som låg så frestande nära. Med en fin apport som avslutning kändes det som om jag trippade omkring på rosa små moln. 

 

Vi hade bara släppt i 20 minuter så än kunde mycket hända...

 

 

Pga av regnet blev det inte många bilder. Här är provgruppen. Jag och Gira väntar på andra släpp.

 

Något jag tänker passa på att berätta för andra som inte varit på fält är att det finns taggtråd överallt. Det hade jag inte en aning om. En lös överväxt tråd i gräset rev sönder mina Gore Tex byxor. En hund sprang in med munnen och fick bryta provet. Gira slet sönder sin signalväst. "De vänjer sig" var det lugnande svar jag fick för min oro att Gira skulle skada sig. Faktiskt så var det så. Ingen av de vana fälthundarna var i närheten av att göra sig illa. Gira löste jag på så vis att jag vände henne just innan taggtråden. Här tog jag det säkra före det osäkra eftersom Gira är en typisk hund som det låter "braaak" om när hon matar sig genom riset. Jag tänkte inte avbryta provet och lappa ihop henne hos en veterinär. Nu vet ni att det finns gott om taggtråd i södra Sverige.

 

Det var under andra släpp som jag upplevde det som jag tror att gamla gubbar i gemet kan göra allt för ofta för att de ska uppskatta det. Det grep tag i mig så påtagligt att jag ännu en gång fick en upplevelse jag inte kommer att glömma. Det jag försöker beskriva är en känsla som säger "ingenting är omöjligt", en känsla som säger "det är så enkelt". Även om Gira har jagat bra med mig i skogen i höst så var det speciellt att få visa hennes kapacitet på ett prov och det dessutom på vår första start i elitklass. Detta visade att gårdagens resultat inte var en tillfällighet.

 

För er som är nya läsare och kanske tycker jag är skrytsam av mig ska jag passa på att berätta för att jag kan klaga när det går dåligt, men jag kan även skryta när det går bra. Denna höst har väl varit motsatsen till förra hösten kan man säga. Jag tar nu mitt efterlängtade tillfälle och skryter på min hund som gjorde två välförtjänt suveräna provstarter.

 

Nåväl, jag har speciellt ett minne där vi blev anvisade ett brett fält med diken som gick upp mot en trafikerad väg. Domaren sade åt oss att vi väljer själva hur långt upp mot vägen vi vill släppa hundarna. Eftersom jag kände att Gira var 100 % lyhörd på mina signaler tog jag tillfället i akt. Gira vände på sekunden. För att visa att det inte var en tillfällighet så fick hon även ta nästa dike upp och vände ånyo på sekunden. Hon tog med sig hela fältet och jag hörde hur domaren och skytten mumlade lovord i bakgrunden. En provdeltagare fick syn på en förare som skrämde upp en hare. Deltagaren blev förskräckt och kunde inte släppa haren med blicken eftersom denne inte ville släppa hunden på den platsen där haren befann sig. Själv gick jag och hoppades på en hare så jag fick möjlighet att visa lydnaden, för någon respekt är det nog inte tal om utan kommando. En i provgruppen som bara ville mig väl, talade om för mig att inte släppa Gira mot "dungen där borta" eftersom det med stor sannolikhet fanns fågel där. Undertonen var att hon hade ju redan en fin fågelsituation som var onödig att förstöra. Själv såg jag ut som ett frågetecken. "Det är klart vi ska ha fler fåglar" svarade jag samtidigt som jag tänkte "tänk om vi kan få en åtta".

 

Det jag försöker säga med dessa exempel är att mitt ledord som jag kommit fram till efter min och Giras brokiga start "våga låta hunden göra fel" faktiskt är ganska talande i dessa fall. Istället för att undvika utmaningarna ska man möta dem. Självklart ska man kanske inte utmana ödet på ett prov. Har man däremot vågat sig på utmaningar förr så ska man ta tillfället att visa vad man går för på ett prov även om man i förväg inte kan garantera utfallet. Det är ju det som samarbetet med hunden går ut på och gör det så fascinerande. Tilläggas bör också att Gira fick närkontakt med en hare som hon respekterade efter kommando från min pipa.

 

 

Provgenomgång och domarkritik. Det blev en lättsam hemresa.

 

Gira gick lika bra i alla 60 minuter. Efter tredje släpp gav domaren mig ett val, antingen var Gira fördigprovad och fick en 7:a eller så fick vi fortsätta med chans på en 8:a. Då behövde vi dock ytterligare en fågeltagning, men det kunde ju lika gärna gå åt skogen. Själv var jag sugen på att fortsätta, men efter att ha rådfrågat några "rävar" så lydde jag deras råd att lyfta på hatten och tacka för idag.

 

Ibland behöver man någon som plockar ner en från molnen. ;-)

 

Med detta avslutar jag denna följetong. För mig känns det roligt att skriva ner denna upplevelse medan jag har den i minnet. Jag vet att ni är några som delar både mina med- och motgångar. Tack för ert stöd! Tack också för de hälsningar jag fått i gästboken.

 

Nu får ni hålla tummarna för oss på lördag. Jag och Gira åker ner till Stora Stockholm (eller Stockholms Hundmässa som det heter nu för tiden) och ska trängas med över 6000 hundar. Av en händelse såg jag att SKK Västerbotten ordnade en bussresa ner med boende på hotell två nätter för endast 1800 kr. Det var för länge sedan fullbokat. Några avbokningar senare så fanns det plats för mig och Gira.

 

Gira startar i championklass på vår femte utställning och självklart är det ett CACIB som är målet. Jag har jobbat hårt med att få lite hull på Gira efter höstens jakt till följd av att hon förlorat en del muskelmassa. Vi får väl se hur det går. Det är ju 1,5 år sedan vi var på utställning så vi är lite ringrostiga.

 

Det blir hur som helst en upplevelse!

 

 

 

 

2010-10-24 Del 4 "Vinnare är den som kommer tillbaka"

 

Äntligen var vi framme vid anledningen till att jag bemödat mig ner från fjällnära granskogar till vidsträckta fält. Årets målsättning var ett förstapris i öppen klass. Höstens tidigare försök hade varit lovande men av olika anledningar inte räckt ända fram. Eftersom Gira nu var i grym form och dessutom fått en lyckad intensivdrillning på fält såg jag verkligen fram mot vår första start på fältprov i Sverige.

 

Två grader varmt och spöregn gjorde det minst sagt gruvsamt att lämna kudden, leta fram extra varma och vattentäta kläder och börja uppladdningen inför dagens prövning. Nervös?! Nä hur kan ni tro det?! Jag åt en stor portion gröt och gick omkring och visslade hela morgonen, lugn som en filbunke. Eller filbunke och filbunke, jag satt i alla fall stilla och tittade på filen i tallriken medan jag pressade i mig ett helt glas juice. Det här kunde gå riktigt riktigt bra...eller helt käpprätt åt...*svälj*

 

Det var två mil till samlingsplatsen. Elitklassen och deltagarna i debutantprovet samlades utanför Alingsås. De övriga startade i Almnäs drygt 12 mil därifrån. Som vanligt såg alla andra ut som riktiga proffs. Här var det erfarna män och kvinnor som vet hur en slipsten ska dras, åtminstone hur en hund ska föras på fältet. Men vid en närmare anblick så visar det sig alltid att vi alla är av samma skrot och korn med samma spända förväntan på dagens resultat. Alla var jättetrevliga och jag kände mig riktigt välkommen!

 

Vi debutanter åkte iväg till provmarkerna. Regnet öste ner. Vi samlades under ett skärmtak där de som ville fick ställa några frågor. Dagens domare, Thomas Johansson, gick igenom vad han förväntar sig av hundar och förare samt i korta drag hur ett prov går till. Han passade också på att dra en vits som jag nu önskar att jag kom ihåg. Jag minns i alla fall att jag skrattade gott. Stämningen var på topp, regnet till trots.

 

 

Laddad till tusen inför vårt första släpp.

 

Jag och Gira var fjärde paret ut och kut tillsammans med en liten munsterländer. Första släppet var på en grön kortklippt klöveraktig åker. Här var det inte så sannolikt att det fanns någon fågel så jag försökte trycka ut henne mot kanterna. Gira startade bra men var en aningens berörd av den andra förarens rop och visslingar. Hon trodde att det var jag som visslade och vände tillbaka utan att ha gått ut ända mot kanten dit jag ville ha henne.

 

Hon vande sig ganska fort med lite tjo och tjim, även från mig och min pipa. Hon vände inte sådär direkt och distinkt som hon brukar. Jag blev lite nervös men bestämde mig att skita i det helt enkelt och låta Gira sköta söket på egen hand, det är när hon får mitt förtroende som hon brukar gå allra bäst och vara allra mest lyhörd på mina signaler. Tändaren i fickan fick göra rätt för sig när Gira började gå diagonalt över fältet. Jag kontrollerade att vinden gick vinkelrätt mot hennes slag och lät henne gå. Hon gick helt ok med bra avstånd mellan slagen och tog med sig hela fältet.

 

Domarens kritik efter första släpp fick mig att släppa på en del spänningar. "Hon går riktigt bra, nästan utmärkt. Det är en och annan kovändning som man kan ha åsikt om, men det gör ofta hundar som vill hålla kontakt med sin förare." Skönt! Gira gick fortsatt bra under dagen. Eftersom det var ett skitväder med dålig vittring och tryckande fåglar var man tvungen att få hunden att söka av kanterna ordentligt. Det försökte jag lösa med att gå väldigt nära den ena kanten så att Gira gick in ordentligt i den högre vegetationen samtidigt som hon tog med fältet. Det gick ganska bra.

 

 

Provledare Angelica Hammarström, skytt Stefan Svensson, domare Thomas Johansson och så jag.

 

Gira fortsatte att gå stabilt resten av dagen. Hon hade ett antal fåglar som hon skötte bra. I ett släpp gick vi tillsammans med en annan munsterländer. Gira och munstern turades om att stå för fåglarna. Det blev lite rörigt men mynnade ut i en situation jag inte kommer att glömma. 

 

Gira gick över en kulle och blev borta. Jag hittade henne i stånd och anmälde till domaren. Den andra munstern var på väg mot Gira och föraren fick order att kalla in. Eftersom Gira är van att jag kallar av henne från ståndet för att rapportera i skogen lämnade hon sitt stånd för att visa mig att hon hade fåglar när den andra föraren visslade. I samma sekund fattade munstern stånd på en annan fågel i närheten. När Gira kom springande upptäckte hon munstern och sekunderade. Eftersom Gira lämnat sitt stånd fick munstern genomföra sin fågelsituation och jag kallade in Gira. Tyvärr hade fågeln löpt undan för munstern och när Gira åter fick chans på sin situation hade även den fågeln löpt undan.

 

Båda hundarna släpptes vidare och tävlingsnerven kändes tydligt, nu var det först på fågel som gällde. Båda hundarna gick på var sin löpa och stod slutligen för var sin fågel. Den andra föraren anmälde först och fick genomföra sin fågelsituation. Det blev salut för munstern och en i övrigt fin situation. Jag var lite nervös över hur Gira skulle bete sig eftersom vi inte varit i många liknande situationer då hon stått för fågel medan partnern genomfört en fågelsituation, speciellt med tanke på höstens jakttändning.

 

 

Duktiga Gira!

 

Gira satte sig vid saluten. Från den positionen fick jag order att resa. Gira avancerade friskt en fasanhöna som flög över en å och fälldes. På grund av allt regnande hade vattennivån i ån stigit så även den höga vegetationen intill ån låg i vatten. Någonstans i det täta riset på andra sidan ån landade hönan. "Skicka på apport" var ordern. Själv stod jag uppe på en kulle och studerade Gira under arbetet. Denna gråa och kalla dag var jag evigt tacksam för hennes stora vattenpassion och säkra apportering. Det tog ett tag att ta sig fram i snåret, men visst levererade hon hönan med full pott på poängen.

 

Munsterkompisen i "fågeldramat" (som också gick i öppen klass) fick en sjua medan Gira var ett strå vassare med en åtta. Själv kunde jag väl knappt tro att det var sant! Kan ni fatta, Gira fick en åtta och gick med det raka vägen upp i elitklass!!! Hon gick bra och skötte fåglarna, men tänk att vi äntligen nådde vårt mål och att allt klaffade! Gira fick nu sin första titel - Svensk Utställningschampion!!! Jag hoppade av glädje.

 

Nu var jag tacksam över träningskompisen uppe i Arvidsjaur som peppat mig att genomföra eftersöksgrenarna i elitklass. Provdagens hederspris gick till lilla Matti som tappert hållit humöret uppe i bärsäcken på pappas rygg trots hällregn hela dagen. Så många kort blev det tyvärr inte pga blötan.

 

Nä, det här blev ju så långt att det även får lov att bli en femte del om vår första provstart i elitklass.

 

Fortsättning följer...

 

 

 

2010-10-24 Del 3 "Vinnare är den som kommer tillbaka"

 

På torsdag morgon begav jag mig till de enorma fälten för att försöka slipa på mitt och Giras samarbete med onsdagens lärdomsord ringande i mina öron. Jag släppte 3 x 10 minuter på fågelfattiga marker för att Gira verkligen skulle få chans att ta ut svängarna lite mera utan att hamna i för stor fågelfokus. Det viktiga var att hon inte gick för djupt mellan slagen. Gira gick nu helt ok enligt mitt, i sammanhanget, oslipade öga.

 

 

Fälten är minst sagt stora

 

Mitt på dagen hamnade vi i snöstorm. Jag som trodde att det skiljde mer mellan västkustens slätter och fjällnära granskogar i slutet av oktober. Eftersom vi redan satt på vinterdäcken så passade vi på att tillbringa tiden i bilen påväg till Slättena Hagen och Anders Landin.

 

"Du har ju varit här så du hittar väl" sa Anders, men det hade nu hunnit bli fyra år sedan. Jag kände igen bygden under den sista milen. Sensommaren 2006 begav jag mig ner till Anders med ett monster till strävhårshane som jag fullständigt höll på att tappa greppet om. Eller jag hade väl aldrig haft något större grepp om sanningen ska fram. Jag visste inte heller riktigt hur man tar ett grepp och vad som krävs för jaktformen som sådan. Jag visste väl inte så mycket om något egentligen. Hunden visade sig dessutom vara av den typen som kräver det allra yttersta av sin förare för att ibland kunna tänkas föras frivilligt. Det krävdes riktigt hårda tag och jag önskar mig aldrig in i den situationen en gång till.

 

Under två veckor skulle jag assistera med fåglar och på kurser mot att jag lite nu och då fick hjälp med mitt monster. Det var intensivt och jättejobbigt att inse hur dålig och okunnig man var, men samtidigt fick jag flera års lärdom komprimerad på bara några dagar. Hunden blev lydig som få, men hans instabillitet (med agressiva inslag) fanns kvar vilket gjorde att jag inte kunde lita på hunden. Han fick jaga vidare i de sällsamma jaktmarkerna tre månader efter hemkomsten, ett och ett halvt år gammal. Hunden fick en ärlig chans och jag fick hjälp att fatta det enda rätta beslutet.

 

Jag hade insett vad som krävs och stod inför ett val. Antingen hade jag haft min sista vorsteh eller så kunde det vara början på en riktig satsning. Januari 2007 föddes Fjällbrisens Gira och ni som följt med oss här vet vilket val jag gjorde. Målet sattes högt redan från början, en egen kennel grundat på ett bra material. Nu är det målet glädjande nog inte lika långt bort längre. Det jag vet idag är att inget blir av sig själv och man måste vara bildbar och tålmodig, men om man bara gör så gott man kan så kan man lära sig en hel del och nå en bra bit på vägen.

 

 

Ja det är ingen brist på vilt söderut i alla fall. Här några kronhjortar.

 

Tillbaka till Slättena Hagen oktober 2010.

 

Det mesta var sig likt. Några gamla hundar hade ersatts av yngre och duvorna var borta. Det var en i sammanhanget annan Hanna som kom på besök. Det kändes gott. Efter lite småprat över en kopp kaffe fick Gira göra ett besök i kaninhägnet. Visst kunde hon jaga kaniner! Stoppet satt däremot. Så länge jag håller ögonen öppna så är respekten för fälthare inget problem...peppar peppar...

 

 

En frisk eftermiddag på härlig fältjakt med Sveriges framgångrikaste strävhårstikar. Inte illa!

 

Efter den vetskapen åkte vi iväg till jaktmarkerna. Snöstormen hade passerat och solen tittade fram. Det var riktigt skönt väder och det luktade nysnö och åkermark. Några kronhjortar passade på att bli fotade. Anders hade såklart med sig alla fyra hundar. Gira gick i parsläpp med mestadels Jaana och Kickan. Det gick jättebra att föra henne trots att hon inte varit i parsläpp sedan förra hösten. Det var riktigt gemytligt. Giras sök började gå lite av sig själv...per automatik...

 

Vad gäller fågelsituationer så fällde Anders en rapphöna för henne efter ett bra jobb. Hela situationen skötte hon bra. Pointern Britta hade också en situation. Ett par fasaner fick vi också på vingar.

 

 

Gira står för en rapphönskull mitt i bild.

 

Ett tydligt problem som jag har på fälten är min svårighet att känna vinden. Visst känner jag om jag går i mot-, med- eller sidvind, men jag känner inte om vinden vrider på sig en liten aning. När detta händer så lägger hunden automatiskt sitt sök så att den skär vinden. Jag går fortfarande i tron om att vinden är densamma och blir irriterad när hunden i mina ögon går för djupt. En låga från tändaren fick lösa problemet innan jag grymtade till åt hunden i onödan. Kanske även lite is i magen och tillit till hunden kunde sitta på sin plats.

 

När Anders började blanda ihop Gira och Jaana genom att styra min hund istället för sin lade jag ihop ett och ett. Gira kunde ju inte gå helt tokigt om inte söket skiljde mer mellan hundarna. Efter en stund kom kommentaren "hon går riktigt bra din tik Hanna".

 

 

Gira har sökt upp några fasaner

 

Efter två grymt givande träningsdagar som gett både mig och Gira goda förutsättningar för det kommande provet var vi riktigt nöjda och kunde kosta på oss en vilodag under fredagen. Ett stort tack till Anders och Birger för möjligheten till detta.

 

Så var det då dags för fösta försöket att nå årets målsättning - ett förstapris i ökl.

 

Fortsättning följer med fjärde och sista delen...jag lovar att den kommer inom en vecka :-)

 

 

Pointern Britta står fokuserat för en rapphönskull

 

 

 

 

2010-10-24 Del 2 "Vinnare är den som kommer tillbaka"

Hanna Holmberg med Fjällbrisens Gira som oerfaren och nybörjare var väl ett gränsfall, men eftersom det fanns plats kvar på debutantprovet i Alingsås var vi välkomna. Vi hade ju aldrig startat på ett fältprov i Sverige så helt ute och cyklade var vi inte.

Hela familjen Holmberg packade in sig i bilen och begav sig de 120 milen ner till Vårgårda. Därifrån hade vi ca 5 km till träningsmarkerna och 2 mil till provet. Bättre förutsättningar än såhär var väl svårt att få?!

Vi anlände sent på tisdag kväll. Lilla Matti visade ett tålamod som få 16 månaders knoddas och klarade resan med bravur. Onsdag morgon mötte vi upp vänlige Birger och veteranen Seth. Vi började med att sätta ut en grupp fåglar på fältet som Gira fick jobba sig fram till. Fågelhanteringen satt in i minsta detalj och Giras spontana lugn i flog var tillbaka. Det var det positiva med denna dag.

Gira på sök ute till vänster. Seth tränar sin hund lite längre bort och Birger hänger med mig.

Revieringen, vidden, följsamheten ja allt kring söket var under all kritik. Gira fattade inte vad hon skulle göra och jag fattade inte hur jag skulle föra henne. Gira hade bara fåglar i skallen och skulle bara dit hon trodde att de fanns. När Gira till och med började vara olydig på mitt kraftigaste vapen, pipan, surade jag ihop riktigt ordentligt. Tre dagar innan provet och allt gick åt skogen. Hallå det är ju fält vi är på! Vad hade jag här nere att göra egentligen???

Precis när jag var som mest sur kom mr vinnare av strävhår på besök för att träna sin lilla pointer och se hur jag skötte mig. Jag tror inte han blev direkt imponerad av mitt norrländska humör med den tysta och något sammanbitna uppsynen. Jag bet ihop och försökte ta nya tag och förvalta denna möjlighet till förberedelse på bästa sätt. Självklart kan man inte förvänta sig att två dagars förberedelse på ett nytt underlag ska göra underverk, men såhär kaotiskt trodde jag inte det skulle bli.

Ah titta det finns fågel mitt på stubben! Gira står för fågel. Jag är påväg fram för att resa. Birger studerar.

Jag gick för att köra en sista sväng för dagen. Anders hängde med och talade om, lika rättfram och rakt på sak som vanligt, hur man ska föra en hund på fältet. Han styrde mig och jag styrde hunden. "Börja i det lilla och låt henne växa och ta för sig allt eftersom och se till att hon gör sig förtjänt av fåglarna" var ungefär kontentan. Trots att jag var trött i skallen och stensur så memorerade jag allt jag bara hann och kunde få plats med. Jag kände mig riktigt priviligerad som fick möjlighet till så bra träningsmarker och experthjälp av Sveriges bästa dressör och förare av stående fågelhund. Nu var det inte läge att sura utan att ta tillvara på möjligheten och göra det bästa av det mesta.

Det gick inte jättebra men blev betydligt bättre. Det var nog framförallt jag som började fatta galoppen om hur ett bra sök på fält ska se ut och hur man med små medel kan få hunden att plocka fram det den faktiskt är avlad för trots att underlaget är nytt.

Någon form av potential måste vi utstrålat eftersom vi fick erbjudande att besöka Slätterna-Hagen efter lunch på torsdag och matchas mot Sveriges framgångsrikaste strävhårstikar.

Tror ni jag antog erbjudandet?

Fortsättning följer...

Fikapaus bland jordbruksredskap. Matti sover gott i bärsäcken under filten. Dessa två är ändå bäst!

 

 

 

2010-10-24 "Vinnare är den som kommer tillbaka"

Eftersom vår provplanering sprack på grund av Giras tidiga löp satt jag hemma och surade som vanligt efter våra motgångar. Det visade sig att vår lilla jämthundstik bestämde sig för att göra löpdebut i mitten på september. Det var mest troligt det som gjorde att Gira började löpa två veckor för tidigt. Som plåster på såren valde jag att jaga allt jag bara orkade och hann. Jag har i höst skjutit i alla lägen på alla fåglar. Det enda jag varit noga med är att veta exakt var jag har hunden innan jag avlossat skottet. Jag har inte väntat in några perfekta situationer och det komiska är att beteendet resulterat i att antalet perfekta situationer vuxit markant.

Jag har hittat framförallt ett område som innehållit en hel del fågel med tjäder och ripa. Vissa dagar har de inte varit hemma och andra dagar har jag insett att jag måste skaffa mig ett par soundscope. Hörselskydd är inte att tänka på om man ska hinna höra floget. Gira gick bara bättre och bättre för varje dag. Att hon löpte för fullt märktes inte det minsta.

Av Giras form att döma kände jag mig mer eller mindre tvingad att hitta på något med tanke på alla månader av förberedelser som låg bakom den nivå hon nu uppnått. Jag ringde ett par provledare där anmälningstiden gått ut för att kolla om det fanns någon plats kvar till mig och Gira. Tyvärr gick jag bet och insåg att samtliga prov där anmälningstiden ännu inte gått ut låg i landets södra del.

Det kändes långt hemifrån och som ett projekt innehållande en hel del administration...faktiskt lite som att åka över ån efter vatten och på ett underlag som både jag och hunden långt ifrån behärskar. Samtidigt kunde det ge en hel del erfarenhet eftersom jag aldrig startat på ett fältprov i Sverige. Efter några dagars bollande hit och dit, fram och tillbaka så bestämde jag mig för att åka ner.

För att överhuvudtaget kunna starta på ett fältprov var jag tvungen att hitta någon form av intensivdrillning där Gira snabbt fick föstå att det kunde finnas fågel mitt på en platt åker. Efter några mail och samtal började resan ta form. Jag landade på Västsvenskas debutantprov näst sista helgen i oktober. Frågan var väl om jag skulle kvala in under epitetet debutant eftersom jag dock startat på prov tidigare.

I väntan på besked hörde jag mig för hos några fältspecialister om möjlighet till råd och hjälp i dagarna två. Vänlige Birger Knutsson, mångårig jägare tillika jaktprovsdomare, kunde tänka sig att bereda plats för oss. (Se Utgärdets Jakt & Fågel) Ett boende gjort för hundmänniskor på det gjorde mig riktigt längtansfull för en liten tripp till fälthundarnas hemmamarker. Det här skulle bli riktigt kul!

Fortsättning följer...

 

 

2010-09-08 Mera fjälljakt samt några tankar vidare

Visst var vi tvugna att återvända en sväng upp på fjället för att avnjuta riktig fjälljakt när den är som bäst, när det finns fågel och man har en hund som fungerar så när som på lite finslipning av den långa avancen :-)

Vilodagen på älgjakten passade perfekt. Det var ju främst älghunden som behöver vila.

Vi har vansinnigt roligt jag och min hund just nu. Nu känner jag hur all tid och engagemang jag lagt ner i hunden börjar ge lön för mödan. Både jag och hunden har fortfarande massor kvar att lära och uppleva men både ett och annat har vi faktiskt lyckats med.

Gira står för fågel. Far och son redo att fälla och fotografen passar på att slipa på den häftiga avancen.

Jag har funderat och planerat en del sista tiden varvat med skogsjakt för att rensa tankarna. Tankarna har landat till stor del och planerna gått i lås. Skogsjakten har varit ovanligt givande med många fina situationer och många tomhylsor, antalet fåglar i säcken låter jag vara osagt ;-)

Jag vill så mycket med denna jakt att jag ibland skyndar före vår utveckling. Jag tycker att det går så långsamt. En vän till mig vars hund fick en väldigt fin domarkritik efter ett prov sa "det har tagit 30 år för mig att nå hit så ge inte upp Hanna". Efter det började jag fundera över allt vi gjort och lärt oss sedan 2007 när jag hämtade hem Gira.

Går man bakåt i denna dagbok så ser man klart och tydligt både min och hundens utveckling. Utan dessa noteringar hade detta inte blivit lika uppenbart. Frågan är väl vad jag tjänar på att delge er min utveckling? Några av er anser att min frispråkighet ligger mig i fatet om jag tänkt avla på Gira. "Du kommer få svårt att sälja några valpar."

Många är ni också som hört av er och tackar för den hjälp och det stöd denna dagbok ger. Enligt er så saknar ni detta i olika forum och skrifter - att någon säger som det är. Ingen hund är fullkomlig och alla förare gör sina misstag. Rutin och erfarenhet kan med tiden göra varje resa lite kortare men vi ska ju alla den vägen vandra och alla har vi olika förutsättningar. Försöker man så gott man kan så gör man alltid framsteg på ett eller annat sätt.

Jag önskar att vi alla (inklusive mig själv) kunde dämpa snacket och spekulationerna om folk och fä. Istället för att gå på hörsägen kan vi försöka bilda vår egen uppfattning av att se verkligheten. Även om den tolkningen inte alltid heller avspeglar verkligheten till 100 % så är den iaf betydligt närmare sanningen. Vad tror vi egentligen att vi ska uppnå som klubb av att snacka skit om varandra? Det enda vi gör är att vi underbygger oss själva. Vi förlorar vår trovärdighet. Undra om detta kan vara en av anledningarna till att vi får jobba med att få in nya unga människor i klubben samt unghundar till prov???

Gira har fått syn på en ripa.

Jag kommer att fortsätta notera min och Giras utveckling. Jag vill se den svart på vitt. Jag kommer också att fortsätta delge den så länge som det finns de som blir hjälpt av den på något sätt. Man kan nästan säga att detta är mitt bidrag till nya vetgiriga fågelhundsmäniskor. Varsågoda!

Lite komiskt mitt i allt är att dessa snacksaliga människor som är kritiska till min frispråkighet om Gira läser dagboken eftersom de vet vad som skrivs här. Är inte det lite förunderligt? På något sätt måste det ju vara läsvärt det jag skriver. Det skulle vara intressant att få veta vad det är som lockar dem. Kanske är det samma som för nykomlingarna - att någon säger som det är. Kanske de känner igen sig?

Om det blir en parning med Gira tänker jag låta framtiden utvisa. Jag genomför den när jag tror på henne som avelshund till 100%. Riktigt veta kan ju ingen. Huruvida jag kommer att få sälja några valpar tänker jag inte ens spekulera i. Att få sälja valpar och tjäna pengar är inte min målsättning. Min dröm är att få bygga upp en kennel grundad på avelsvärda hundar som sprider sina avkommor till hund- och jaktmänniskor där vi hjälps åt att göra det bästa av det fina material vi har. Vi ska ha kul. Där ligger min målbild.

Utifrån ovanstående funderade jag på om jag skulle delge er denna underbara filmsnutt från vår fjälljakt. Den visar ju inte en situation från skolboken direkt. Jag kom fram till att den visar hur det ser ut hos de allra flesta av oss. Vi hade jätteroligt och hundarna hittade fågel. Allt behöver inte vara perfekt. Är det inte frigörande så säg?

Synd att mitt fnissande i slutet inte kom med. Titta och njut :-)

 

 

2010-09-03 Fjälljakt

Ja, vad ska man säga...1-0 till fjäll vs skog.

Gira har preciserat en ripkull.

Jag var bara tvungen att ta mig upp på fjället och andas klar luft och njuta av storslagna vyer efter allt traskande bland mossprydda granar. Skogsjakten är praktiskt nära med olika fågelarter. Visst känns det lite extra att få skjuta en stor blåsvart jumbojet framför en liten "utrotningshotad" ripa. Men har man varit till fjälls sedan barnsben så har man den dragningen även om riporna blivit intressanta på senare dar och skogen har fler tjädrar.

De senaste två åren har vi vandrat många och långa dagar, kilometer efter kilometer på fågelfattiga fjäll jag och min äkta hälft. Ibland har det nästan inte ens varit roligt och humöret varit på bristningsgränsen. Att försöka jaga in en unghund har varit näst intill hopplöst.

Detta år planerade vi ingen fjälljakt eftersom vårt bästa jaktminne var från 2007, hela tre år gammalt. Men vi var tillslut tvugna att helt förutsättningslöst åka upp en sväng på hemmafjällen hela familjen för att koka kaffe och plocka kantareller om inte annat. Det var ju så fint höstväder att det vore en synd att inte entra höghöjd när möjligheten fanns. Bössorna tog vi med om utifall att...

Komiskt nog hittade vi rätt bra med fågel, ovanligt lättillgängligt. Vi fick en toppendag med lagom många situationer innan lunch, en lång paus mitt på dagen vid en porlande jock och avslutningsvis så många fåglar att det var tungt att bära hem dem. Vi fick en jättebra dag hela familjen. Det behövde vi verkligen.

Gira står riktad mot mig till vänster i bild. Far och son är redo att skjuta.

Vårt gamla korthår, Atlas, fick följa med som avbytare när Gira måste vila. Atlas har fostrats på fjället och har riktigt fina sidor när det vill sig. Han söker av biotopen på ett effektivt sätt och är alltid den som först hittar fågel. Gira har många tråkiga minnen från fjället och tyckte inte det var lika kul att springa där som i skogen. Men efterhand som fåglarna kom så blev det bättre och bättre. I fågelsituationerna var hon grym och plockade ripa efter ripa, preciserade, satte ett bra tryck och avancerade så distinkt att vi skyttar fick lätta fällningar.

En ripa går upp och fälls. Gira stannar denna gång snyggt och prydligt. 

Det som kommit smygande under hösten fick sitt genomslag denna dag. Gira tände till så pass att jag tror hon nästan glödde. Det lyste jakt i hennes ögon och hon skulle nog sprungit där fortfarande om hon fått välja. Jag fick en annan hund efter denna dag. Jakten vaknade i henne ordentligt, och då menar jag ordentligt!!! Efter en fällning för mycket och för nära var fallapporteringen ett faktum. Jag som haft världens bästa stopp och en hund som varit spontant lugn i flog. Nu vet jag att jag bara trott att jag haft det.

Gira avslutar situationen med en fin apport. Ett komplett fågelarbete från början till slut. 

Det är inte alla dagar som man tycker det är helt ok att efter ett tag hänga bössan över axeln och skjuta med kameran istället. Min äkta hälft som gärna drar paralleller mellan fjäll- och älgjakten med argument om att den senare ger lön för mödan, fick stå för skjutandet resten av dagen. (Man måste ju vara taktisk för familjefridens skull ;-)

Lilleman tycker det är skönt att röra på sig efter en dag i bärstolen.

Nu tror jag mig veta vad som varit grunden till Giras springproblem. Hon hade inte "vaknat" rent jaktligt. Hon har haft på tok för få situationer under jakt och det har fällts på tok för lite fågel för henne. Det kan tyckas självklart, men inte alltid så lätt att varken förstå eller åtgärda. Nu finns det inga springproblem längre. Finns de så grundar de sig på bristande erfarenhet. Ni skulle se hur hon går. Jag bara njuter. Fulla makaroner!

Med den känslan är det en sorg att Gira började löpa två veckor för tidigt trots att jag jagat hårt och dragit ner på maten. Jag fick inte starta på Ladypokalen och inte heller på skogsprovet i Arvidsjaur. Detta känns bekant på något sätt. Så fort vi nästan är framme så snubblar vi innan målsnöret. Av olika anledningar tar vi oss inte i mål och måste starta på ett nytt lopp. Det är jobbigt att måsta ladda om batterierna hela tiden och det tar tid. Snart är vintern här och det är länge till nästa gång. Jag måste försöka hitta på något innan den mörka vintern lägger sig tyst över nejden. Hmm...låt mig tänka...

Nöjda hundar (och jägare) efter en härlig dag på fjället. Jag vill ha fler sådana! 

Nu har jag fått verkliga problem att jobba med. Det är vanliga problem och inte diffusa beteenden som man inte vet hur man ska bemöta och/eller åtgärda. I mina ögon och med min erfarenhet är det angenäma problem som grundar sig på jaktlust, den lust som jag tidigare ifrågasatt hos min hund.

Min hund har stor jaktlust. Det känns gott att säga.

 

 

2010-08-28 och 29 Skogsprov Lycksele

 

Jag velade länge hit och dit om jag skulle anmäla mig till Arvidsjaur eller Lycksele aktuell helg. Proven i närheten inföll tyvärr under samma helg. Valet landade på Lycksele mycket på grund av att det var ett mindre prov samt att fågeltillgången verkade vara lika bra som vanligt i de trakterna.

 

Gira hade inte fått så många fågelsituationer i skogen som jag hoppats på för att vi skulle vara ordentligt förberedda för ett skogsprov. Detta skulle ju bli vår andra start i öppen klass samt vår första start på skog. Jag är glad att jag gick skogsjaktskursen. Med den kom jag i alla fall en bit på vägen.

 

Vår oerfarenhet låg i själva fågelsituationen och fällningen. I skogen känns allt så mycket svårare där även fler incidenter kan inträffa. Gira hade inte apporterat varm fågel i överflöd och absolut inte flera efter varandra. Hur skulle vi göra om vi hamnade i ett sådant läge? Men men…

 

Eftersom jag inte hade helt hundra koll på läget fick jag ta det som det kom helt enkelt. "Försök tänka jaktligt" sade jag till mig själv. "Vi testar och ser hur det går."

 

Helgen bjöd på skapligt väder med tre partier per dag. Gira var provets enda strävhår. Jag och Gira var först ut båda dagarna. Att vara gruppens första hund kändes både bra och dåligt. Inför lördagens prov var jag lite spänd. Jag släppte Gira direkt från vägen och hon kändes morgontrött och förvirrad i sitt sök. Detta resulterade i att jag klev upp en fågel i hennes sökområde. Gira gick upp sig efter varje släpp men nådde aldrig riktigt sin normala nivå.

Domare/skytt Mikael Burck och markvisare/skytt Magnus Sjöberg under en fikapaus.

Gira hade en fint och frestande fågelarbete på en orrtupp. Hon stod stramt och nedsänkt. Jag förstod att fågeln tryckte nära henne. Avancen var explosiv och tuppen fick göra sitt yttersta för att klara sig undan Giras käftar. Avancen stannades med min pipa och min röst efter ca 5-10 m. Tuppen landade halvdöd på 15-20 m. Oj så sugen Gira var på en knallapport! Men hon lyckades att lägga band på sig och vänta på mitt kommando. Vi fick betyg 5 på fält och 10 på apporten, totalt 150 poäng och ett andrapris.

 

Jag är glad att vi gick till pris med tanke på Giras orytmiska sök. Nöjd var jag inte eftersom sökspöket hade kommit tillbaka. Gira kan mycket bättre än såhär! Varför kommer det inte fram när vi går prov?

 

Andra dagen fick vi också börja först trots att jag försökte få en annan startordning. Jag klev upp tidigt och tog en ordentlig morgonpromenad med Gira så att hon inte skulle vara lika morgontrött och förvirrad. Just innan start busade jag upp henne så att hon skulle vara på G direkt från start.

 

Min taktik fungerade superbra och Gira gick ut i ett i mina ögon fantastiskt skogssök. Nu visar hon sitt rätta jag, tänkte jag och mös. I andra släpp går hon stort upp längs en myrkant. Något lockar henne in i skogen. På väg tillbaka går det upp en orrkull. Jag gissar att det blev en stöt i medvind för Gira. Man vet ju inte helt säkert i skogen eftersom man oftast bara hör vad som händer. Skit också, muttrade jag för mig själv. Vi hade behövt den där fågelsituationen. 

 

Gira går lika bra i alla släpp. Sin vana trogen så tar hon för sig mer och mer ju längre dagen går. Hon vill hitta fågel. Gira är borta och jag visslar in. Hon tar tid på sig så jag visslar en gång till om hon inte kan lokalisera var jag är. Det verkar som hon står långt bort. Då kommer hon och visar att hon har fågel. Precis som vi tränat så stannar jag henne på tillbakavägen. ”Nä, stör henne inte” säger domaren. Jag blir osäker och låter henne gå.

 

Precis som vanligt har hon bråttom tillbaka till fågeln. Vi har ingen aning om var hon tog vägen och vill inte klampa på i skogen och riskera att förstöra situationen. Jag förklarar hur jag brukar göra vid återgången och domaren tycker jag ska försöka en gång till.

 

Jag visslar på nytt och väntar. Gira kommer och stannar en bit bort. Nu bromsar jag henne hela vägen tillbaka. Jag och domaren får en riktig löpartur. När vi närmar oss saktar Gira ner och går på löpa. Slutligen fattar hon stånd. Jag får order om att resa och en bit fram går det upp en tjädertupp. Även denna gång får jag ta till pipa och röst för att få stopp på henne. Var är hennes spontana lugn i flog?

 

Tyvärr blev det bom på tuppen. Både jag och domaren fnissar och flåsar efter fågelsituationen. Det var ganska kul faktiskt. Duktig Gira!

 

Ornkullens E'Tigra står för fågel. Ingemar Sjöström är beredd att fälla.

 

Efter denna situation var vi klara för dagen...tyvärr. Jag hade gärna haft fler situationer. Jag är jättenöjd med Giras provdag. Hon visade ork och vilja hela dagen. Det är precis detta jag försökt förklara. Vi har fått andrapris tidigare, men jag har inte varit nöjd över Giras vilja och ork. Denna dag var hon som hon brukar och gjorde sitt bästa.

 

Jag är nöjd när man gör så gott man kan.

 

Ni är några som tycker att jag är en gnällspik som inte är nöjd över andrapris. Det är väl inte priset i sig som är sanningen, utan prestationen bakom. Om Gira jobbar bedrövligt men turligt nog springer på en fågel och sköter den bra är det svårt att vara nöjd eftersom man vet att priset grundar sig på en stor portion tur.

 

Vårt pris andra dagen i Lycksele var verkligen välförtjänt helt igenom. Jag gick och hoppades på en sjua ända in i det sista när kastapporten var gjord. Till min besvikelse räckte det bara till en 6:a på fält och apport 10, totalt 160 poäng och ett andrapris.

 

Enligt domaren så hade Gira bristfälligt sök och lämnade för många luckor. Själv förstår jag inte detta, men kanske den misstänkta stöten på orrkullen lade grunden till det? Jag har inte sett så många hundar i skogen. Det har däremot domarna, så vi fick säkert rättvisa betyg. Det enda jag kan konstatera utifrån det lilla jag har att jämföra med är att det måste det vara stor skillnad på en 5:a och en 6:a i fältbetyg. Om inte så har en domare varit väldigt sträng eller en väldigt snäll. Eller så var Gira bara snäppet bättre dag två trots att jag tycker annorlunda.

 

Gira är nu premierad på alla underlag – fält, fjäll och skog. Det känns bra och visar att hon har bredd. Andrapris tilldelas alla hundar som räknas som bra jakthundar. Jag kan nu konstatera att jag har mig en bra jakthund på alla underlag. En av de bästa är vi inte ännu…men vi jobbar på det J

 

Provet i Lycksele var ett jättetrevligt prov med bra arrangemang, bra marker och likaså bra domare och markvisare.

 

Denna höst satsar vi som sagt på skog. Nästa prov blir Ladypokalen.

 

Några av söndagens pristagare. Längst till vänster är jag och Gira. 

 

 

2010-08 Skogsjaktskurs

Lagom till jaktpremiären ordnade SVK Västerbotten en skogsjaktskurs i skogarna sydöst om Granö. Tolv sugna deltagare var snabba att anmäla sig och sin hund. Orförande i lokalklubben stod för trådarna samt Dick Skarin och K-G Brännström för kunskapen.

K-G Brännström, en suverän läromästare på skog med fokus på hunden.

Helgen blev varm, nästan hela 30 grader. Både hundar och förare fick ta siesta mitt på dagen för att orka ta sig igenom kursens sista av tre pass. Värmen till trots bjöd markerna på en del fågel och de flesta ekipage fick något med sig i ryggsäcken när de återvände hem. (Bildligt talat)

Hundarna gick varma och tog sig gärna ett dopp.

Eftersom jag själv bestämt mig för att ge skogsjakten en riktig chans denna höst var jag jätteglad att jag och Gira fick träffa alla trevliga deltagare och kunniga ledare. Under träningen på hemmaplan dagarna innan hade jag fått uppfattning av att Gira nu springer riktigt bra. Fåglarna vi hittat i skogen började också ge en och annan bra situation. Just i fågelsituationerna fanns det dock ännu mycket att lära för både mig och hunden. Det var här jag hoppades på hjälp.

Dick Skarin, den andra suveränt duktiga läromästaren med fokus på föraren. Här med Kristina Sandin.

Under första passet i skogen fick Gira nosa som snabbast på två tjädertuppar. Det var helt vindstilla och fåglarna gick upp utan hennes förskyllan. Pass två gav inte så mycket när det handlar om fågelsituationer. Hela gruppen hittade endast en orrkull. Pass tre däremot gav desto mer. Gira gick nu kalasbra och fick en riktigt bra situation på en orrkull.

Kursordnaren Lennart Andersson kockar, en suverän anrättning på kvällskvisten. Gott!

Det är främst tre saker som jag bär med mig efter denna kurs. Den första är att jag fick bekräftelse på att Giras sök i skogen kan hålla toppklass. Jag har sett hennes potential tidigare och fick nu bekräftat att det var fler som såg detta. Den andra vetskapen handlar om att den inlärda rapportering min hund bestitter går att effektivisera betydligt. 

När Gira varit borta en stund för länge brukar jag vissla in henne med pipan. När hon återkommer visar hon att hon har fågel, dels med öronen och dels med att hon inte kommer ända fram till mig utan vill vända åter snarast möjligt. Tidigare har jag försökt hänga på Gira på återvägen men hon har haft så bråttom och försvunnit lika snabbt. Tipset jag fick var att stanna henne med pipan precis när hon är påväg att försvinna. När jag är ikapp så får hon gå ytterligare en bit osv. Gira visar själv när hon är nära fåglarna genom att strama upp kroppen för att sätta nytt tryck. Jag trodde inte att fåglarna skulle tåla mina visslingar, men tydligen störs de inte av pipan. Det är hunden eller mest troligt jag själv som skrämmer dem till flykt de gånger jag går och letar henne. Detta testade jag när jag kom hem. Det fungerar kanon!

Det tredje jag lagt på minnet är hennes arbete på orrkullen. Har man väl funnit fågel så vore det ju trevligt om man fick nyttja kullen till mer än en situation. Både hund och matte blir lätt lite ivriga och har för bråttom, vilket kanske resulterar i att hela kullen lyfter. 

På kursen blev jag tillsagd att varken kalla in eller ge frihet efter första situationen. "Låt henne bli kvar och avvakta" var ordern. "Men men..." ville jag säga. "Gör bara som jag säger" var repliken. Det som då följde var riktigt mäktigt och gav mig en ordentlig aha-upplevelse.

Gira i stånd på den första orren i kullen.

Gira sitter någorlunda lungt efter flog då hon avancerat första orren. Hon har full fokus åt vilket håll fågeln flög och väntar bara på att få kolla in hur långt den kom. Efter en liten stund (kändes som en evighet) ser jag hur Gira försiktigt vrider på huvudet och ändrar fokus. Nu har hon hittat något betydligt intressantare. Hon lättar på rumpan och stramar upp i ett fint stånd för nästa fågel. Det var helt fantastiskt att se! Helt plötsligt hade vi en ny situation.

Denna tredje erfarenhet har jag fått praktisera på fjället för bara några dagar sedan. Tror ni det fungerade?

Ja, det svaret kommer inom kort här i Giras dagbok.

 

 

2010-08-05  Eftersök

När väl provet är avklarat så känns det som om det inte är så farligt med eftersöksgrenarna som det ofta känns under sommaren medan man tinar och fryser vilt om vartannat. I sommar har jag till och med fönat en död och blöt räv med hårfönen. Snacka om att man blivit idiotförklarad om man beskådats av en oinvigd!

Jag vet inte vad det är med eftersöket som gör att jag upplever det så betungande? Momentet ligger över mig under hela sommaren/semestern och intensifieras under sista veckan innan provet. Kanske är det för att det är ett krav, ett "måste" innan man får starta på jaktprov? Det är jobbigt med krav och ännu värre med ett långdraget sådant. Nästa år ska jag försöka göra bort det tidigt.

Momenten att apportera vilt på anlagtspår och i vatten är i sig bra övningar och ett steg på vägen för en bra genomarbetad hund inför faktisk jakt. Gira älskar momenten och löser gladeligen uppgifterna fortare än vad sig bör ibland. Det är i mig obehaget sitter, inte i hunden. Varför räcker det inte med att genomföra eftersöket en gång i varje klass?

Hur kan du ogilla eftersöket när det går så bra för dig och Gira, finns det dem som frågat. Ja säg det? Ett väl befäst apportkommando och målmedveten måste-träning kryddad med trots-allt-glädje gör väl att det ändå går rätt bra?

Vi började träna eftersöket ca en månad innan beräknat prov genom att åka till härliga gelikar i Arvidsjaur. Tre träningar hann vi med. Att köra 26 mil en em/kväll för att träna eftersök ett par timmar kan tyckas vara som att åka över kvarken efter vatten. Jag känner mig ibland (ganska ofta) ensam (självvalt) med min hundträning och championämnesfunderationer här uppe i fjällskogen. Lite sällskap sitter fint ljuva och myggrika sommarkvällar. En ljudbok på det och resan går i raketfart.

En baktanke till vattenhämtningen är ju att träningarna bli väldigt provlika när man är några stycken. Det är något jag har svårt att efterlikna tillsammans med fjällgranarna. Varje gång har jag dessutom åkt hem med något nytt jag lärt mig. Tack för det!

Gira simmar in med fågeln under en träningskväll i Arvidsjaur

Vid första träningen sa en av träningskompisarna att Gira ikväll skulle köra ett elitvatten. Helt oförberedd tänkte jag att ok, går det så går det. Att klara eftersöket i elitklass finns inte ens med bland årets mål eftersom vi har kört fast i dirigeringen samt att jag inte vill gapa över för mycket som jag sedan får jobbigt att svälja.

Det jag fått lära mig under juli månads eftersöksträning är att Gira är väldigt signalkänslig och bör endast i undantagsfall styras med små signaler och få kommandon. Mitt försök till dirigering har bara gjort henne förvirrad. Hon vill så gärna lösa uppgiften och gör det bäst själv. Hon får stöd och hjälp när det behövs. Än en gång har jag fått en insikt som ändrar mitt sätt att träna min specifika hund.

Gira fixade sitt första elitvatten till mattes stora förtjusning. Va, hur var det möjligt?! Kan det vara så här enkelt? Ett, två, tre hittade jag ett perfekt träningsställe för elitvatten några km hemmifrån.

Det är inte lätt att hitta ställen med vass här hemma men detta duger gott och ligger ganska nära vägen.

Kanske man skulle dra en vild chansning på eftersöket och anmäla Gira även elitklass? Vi skulle inte hinna bli helt genomtränade som vi brukar, men vad stackarn..."tut tut".

En gång hade hon hämtat min "lilla" räv på knappa 7 kg efter ett spår på 200 m. Fixar hon det en gång så borde det gå en gång till. Läxan jag lärt mig från förra hösten är att sänka kraven, ambitionen och mata in en stor dos glädje. Därav denna chansning. Jag har haft höga krav och varit noga från början. Det har gjort vägen vidare mycket enklare, men det gäller att släppa på tyglarna i tid så man unte riskerar att tappa glädjen.

Just innan jag skulle släppa iväg Gira på provet i elitklass så kom en ren och gick över spåret. Gira blev "smått" ofokuserad. Det blev ett nytt spår på andra sidan vägen. Jag gjorde mitt bästa för att rensa Giras tankar medan spårdragaren gjorde sitt. Just innan jag skulle släppa henne gång nr 2 började det skjutas på militärfältet en bit bort. Gira som lätt taggas när det smäller blev allt annat än fokuserad. Nu fanns det ingen tid att till att rensa några tankar. "Sök" sade jag medan Gira drog iväg i 180. Med ett lite väl speedat sök så kom hon in med räven till en stolt matte. Med de omständigheterna är 9 på spåret riktigt bra gjort av min lilla tjej på mattes vilda chansning. Heja Gira!

Spåret i ökl avklarat. Domare Didrik Skarin.

Spåret i öppenklass gick jättebra hela vägen.

Sedan var det dags för eftersök i vatten. Efter att en hund brytit vattnet (simmat ut så att förhållandena för de startande hundarna är desamma) var det vår tur. På genrepet några dagar innan ville inte Gira gå i vattnet. Detta hade gjort mig lite nervös. I skarpt läge var det ingen tvekan. Gira klev i och simmade raka vägen till fågeln. Jag behövde inte göra ett smack. Hon fixade det själv.

  

Gira startar i ekl, simmar ut och hämtar fågeln.

  

Matte väntar nervöst vid stranden. Domare Peter Häggström iakttar. "Loss och skaka" sedan är det klart.

Vattnet i öppenklass är för oss nästan svårare än elitklass. Gira kan vara väldigt lätt i rumpan när det smäller. Hon går inte iväg men kan avancera en meter eller så. Ett tips som jag fick vid en av träningarna i Arvidsjaur var att alltid skjuta två gånger innan kast när jag tränar. Det tipset fungerade jättebra. Nu sitter hon fastnålad och väntar på andra skottet som aldrig kommer. Jag utökade även med att gå på Giras andra sida innan hon fick kommandot "apport". Däremot vet jag inte hur jag ska få bort pipet medan hon simmar. Det är de första metrarna hon piper och bara i ökl. Det är skottet som triggar. Tips?

Såhär såg det ut på en av träningarna. Gira med rumpan i luften. Foto Dick Skarin.

Avslutningsvis tänkte jag ge ytterligare några råd till er som liksom mig jobbar med er hund för att de ska göra sitt bästa i eftersöksgrenarna. Dessa råd är en blandning av mina egna tankar och andras.

I samband med spåret använder jag alltid samma par handskar. Dessa luktar fågel och räv. Gira har ett vadderat halsband som hon bara använder när hon ska spåra. En sele tycker jag riskerar att fastna i riset. Spårlinan finns också med, men den håller jag bara som ett nystan i handen. Varje gång Gira ska spåra gör jag samma procedur. Ett par meter innan start tar jag av kopplet och för henne i halsbandet mot starten. Nu vet hon att det är spår som gäller. Om hunden skulle ha svårt att hitta spåret och kommer tillbaka för att ringa så titta den inte i ögonen och svara på dennes frågor. Hunden ska komma tillbaka med något i munnen. Visa att du har den förväntan genom att titta rakt fram.

Samma sak vid varje start - handskar, halsband och lina i handen. Här träning i åska och spöregn.

Vid träning av vattnet i elitklass har jag alltid en tändsticksask i fickan och kollar vinden just innan start. Då kan jag med säkerhet skicka hunden så att den med hjälp av vinden lättare hittar fågeln. Jag använder mig av ljusa kläder för att synas mot bakgrunden om hunden behöver hjälp att hitta apporten. I plasket runt öronen är det ofta svårt att både se och höra husse/matte borta vid stranden. En tydlig arm och ett kliv åt höger eller vänster har fungerat för oss.

Eftersöket avklarat. Nu börjar det riktigt roliga...

 

 

 

2010-07-11 Mentalbeskrivning Hund, MH

Den 30 maj åkte jag och Gira ner till Holmsunds Brukshundsklubb för att delta på MH som genomfördes i samarbete med SVK Västerbotten. Gira som hunnit fylla tre år kanske hade fått lite för stor erfarenhet som kunde överskugga de genetiskt ärvbara faktorer man vill plocka fram i detta test. Detta till trots var min nyfikenhet att titta närmare på testets utformning större än att haka upp sig över hundens ålder. Lite variation skulle bara kunna visa på skillnader, vilket det också gjorde.

Denna typ av mentalbeskrivning av hundar är väl beprövad och genom forskning framtagen för att bla förbättra avelsarbetet. Min förhoppning var att Gira skulle vara lika mentalt stabil som jag uppfattat henne.

Hur ett MH, med alla dess 10 moment, går till i korthet kan ni läsa här.

Den som beskriver hunden kallas mentalbeskrivare. En mentalbeskrivare har minst 125 timmars teoretisk utbildning bakom sig samt ett par års samlad praktisk erfarenhet från att ha medverkat som funktionär på ett antal mentalbeskrivningar. I ett standardiserat protokoll och utifrån en intensitetsskala (1-5) beskrivs hundens reaktioner i dessa olika moment. Beskrivningen tar cirka 45 minuter.

Mentalbeskrivare Christine Wacek

För att beskrivas ska hunden vara minst 12 månader gammal, frisk och ID- märkt. Detta kontrolleras innan testet börjar. Tik som löper får inte testas och det får heller inte vara för nära valpning. Hunden ska gå att kallas in inom två minuter. Hunden ska vara väl rastad men inte på annat sätt förberedas eller tränas. Det är de spontana, nedärvda reaktionerna man vill se.

Testledare Maria Forslund och Skarinarnas B-Asta

Efter tre hundar var det så dags för vår tur. Moment 1 och 2 är inte så mycket att orda om. Hon tog kontakt och lekte med en blandning av intensitet 3 och 4.

Att Gira var äldst och även jagad över skulle visa sig redan under moment 3. Detta moment beskriver hundens lust att förfölja ett rörligt föremål och gripa det. En lurvig trasa gick sicksack över en stig i riktning från hunden. När trasan stannat skulle jag släppa halsbandet jag hållit fast Gira i. Hon gick några steg fram innan hon fattade ståd för det "tryckande bytet" längre fram på stigen. Jag kunde ju inte annat än småle åt situationen. Momentet görs två gånger. Andra gången skickade jag iväg henne med ett snabbt kliv fram och ett friskt "ja". Då rusade hon fram och "apporterade" trasan. Intensiteten på förföljande och gripande blev 1 och 2 respektive 4 och 5.

Gira står för trasa

Under monent 4 står man stilla med hunden i tre minuter. Här trodde jag Gira skulle bli less och pipa lite, men hon stod som en pinne hela tiden. Intensitet 3.

Statyn Gira

Moment 5 är en avståndslek där man beskriver hundens fömåga till aktivitet med en främmande person på avstånd. Gira var helt ointresserad av detta moment och drog hellre en repa runt publiken. Intensiteten blev 1.

Moment 6 var en av de övningar jag såg fram emot. Medan man går på promenad med hunden åker helt plötsligt en overall upp från marken. Gira hoppade bakåt och förblev stilla. När jag på instruktion av testledaren tog kontakt med overallen vågade Gira själv ta kontakt. Hon hade ingen kvartående rädsla av överraskningen. Intensiteten blev en blandning av 1 och 2 förutom 3 på nyfikenheten.

Anja Kjellsson med sitt unga korthår

Det skramlande ljudet i lådan under moment 7 gav till en början både mig och de övriga lite huvudbry. Jag och Gira skulle promenera förbi lådan. Gira som är lite misstänksam av sig ibland, hade bestämt sig för att det var något spännande inne i lådan och fattade stånd. Ett skrämmande skrammel i samband med stånd kan vara förrödande för en stående fågelhund. Erfarna provledare uppmärksammade detta. Vi fick gå och gå och gå till dess att Gira inte brydde sig om lådan. Då kom skramlet. På hela Gira kunde man avläsa hennes kommentar "ja matte, jag sa ju att det var något skumt i den där lådan". Intensiteten blev 1 förutom 5 på nyfikenheten.

Moment 8 tror jag var det helt klart intressantaste för alla deltagande förare. Två vitklädda spöken med stora svarta ögon kom långsamt vaggande växelvis snett från höger respektive vänster mot hunden. Gira stod stilla i stort sett hela tiden. När spökena var läskigt nära började hon voppa lite. Sedan tog hon skydd bakom mig för att slutligen göra en liten runda runt ena spöket. Intensiteten blev en blandning på 2 och 3 förutom 4 på kontakten.

Ett skrämmande spöke

Den andra leken under moment 9 hade samma intensitet som första leken under moment 2.

Det avslutande moment 10 bestod av 4 skott. Eftersom jag har jagat över Gira så reagerade hon såklart vid dessa och ville till skytten för att apportera fälld fågel ;-) Jag kunde dock avbryta handlingen med lek. Intensiteten blev 3.

Dagen var intressant och väl värd sina många mil i bilen. Jag rekommenderar er andra att delta på en mentalbeskrivning. Det vore värdefullt om vi fick ett stort underlag så vi kan få en idealbild över de egenskaper vi önskar att vår ras ska besitta. Ett tips som jag ger är dock att gärna testa hunden innan den är över två år. 

Jag återkommer med spindeldiagram på Giras resultat samt en kopia på protokollet från MH:t

För er som tagit er tid att läsa ända hit bjuder jag på ett litet klipp från vårt MH som Mirja Lindberget filmade med sin mobiltelefon. Tack Mirja för filmen!

 

 

2010-06-11 Äggkläckning forts.

Först vill jag bara säga vad intressant det har varit att själv ta fram kycklingar från de ägg som mina första fasaner troget levererat varje vår till både sockerkaka och kavjarmacka. Hur mycket föda det blir av de fd äggen i år, det återstår att se.

Nu är kläckaren urstädad och rengjord. De två första dagarnas kläckning gick smärtfritt, sedan hände det något. Eftersom jag fuktade, fuktade och fuktade inne i kläckaren så gissar jag att det var temperaturen som blev något för hög under några timmar. Givaren som styr när lamporna ska släckas ändrade sig själv lite nu och då vilket medförde det svårt att hålla en jämn temperatur.

Mot slutet fick kycklingarna problem att ta sig ur äggen. Jag tror det beror på timmarna med den höga temperaturen. Jag hjälpte drygt tio att se dagens ljus. Fyra av dessa fick problem med benen och en dog av sig själv. Drygt 15 ägg låg kvar i kläckaren, utan någon spricka i skalet. Av dessa innehöll endast två ägg döda foster. Resterande var inte fruktbara från första början.

Den röda värmelampan är det enda som lyser upp rummet. 

Jag har försökt räkna antalet kycklingar i masoniteringen, men jag hinner aldrig räkna alla. De flesta gånger har jag fått det till 30 stycken.

Full fart i boet på daggamla fasankycklingar.

Som om kycklinghistorien skulle sluta här...nejdå.

Ute i voljären ligger en stamhöna och ruvar 13 ägg. De bör kläckas vilken dag som helst.

Här ligger hon i 25 dagar och väser som en ilsken katt så fort man är i närheten.

Voljären är uppdelad i två burar, en större och en mindre. Hönan ruvar i den större, där jag så småningom kommer att sätta ut de 30 kycklingarna jag har inomhus.

I denna vintergamla och oskyddade voljär vill väl ingen höna bo med sina kycklingar?

Jag tror det är bäst att skilja på de två kycklingkullarna i var sin bur. Eftersom hönan lämnar boet när kycklingarna är nykläckta är min förhoppning att hon ska bosätta sig i den mindre buren som är städad, desinficerad och pyntad. I den större har jag tagit bort nästan allt skydd så att hon lättare ska kunna välja den jag vill utan att måsta störa hönsmammans naturliga beteende.

Det är inte bara i rabatten man kan plantera. Rena rama fågelparadiset!

 

 

 

2010-06-07 Äggkläckning

Efter att ha vänt på äggen morgon och kväll i 21 dagar var det så dags att invänta den spännande kläckningen. Fasanhönan ruvar äggen i 25 dagar, så tisdag 8 juni förväntade jag mig en bunt kycklingar i kläckaren. Kycklingarna kan leva 2 dygn på det som finns i gulesäcken, så någon vad-gör-jag-med-alla-kycklingar-panik skulle det inte bli.

Lördagen ägnades åt att bygga det runda bo som kycklingarna ska växa i under de första veckorna. Det består av en träfiberskiva som man klyver på längden och fäster med varandra till en cirkel. I botten har jag lagt tidningar och hyvelspån. En värmelampa ser till att kontrasten från kläckarens fuktiga värme inte blir så stor. Granriset är till för att göra det lite mer ombonat med gömslen. 

Som mat använder jag torrt respektive uppblött Kalkonstart. Det köper man på Granngården. Jag har även två fat med vatten. I fatet har jag lite tvättat smågrus för att fatet ska ligga stadigare samt att vattennivån inte kan bli för hög. Kycklingar behöver väldigt lite vatten för att drunkna.

Det som inte finns med på bilden är fjolårsgräs och blommor med fröställningar. De är en rolig hobby för de små att picka på. Ett fat med kokt äggula ställer jag också ner eftersom protein är kycklingarnas första föda (insekter i verkliga livet). Smulad äggula är som godis, de blir helt galna av glupskhet.

Redan lördag kväll började jag se lite utbuktningar och små sprickor i skalet på några ägg. Hmm inte redan väl??? På grund av all fukt i kläckaren är det lite svårt att få bra bilder.

Jo, på söndag morgon fanns det två vingliga små krabater i kläckaren. Då var det till att höja temperaturen en aning och duscha så ofta som möjligt med vattenflaskan för att hålla bra luftfuktighet.

Ytterligare en gjorde vad den kunde för att se dagens ljus. Det är otroligt fascinerande att sitta och titta hur de bär sig åt. Först kommer en spricka. Sedan arbetar den sig runt och spräcker ägget i en cirkel.

Sist och absolut inte minst gör kycklingen en riktig kraftansträngning och trycker ut det lilla locket. På en gång vecklar den ut kroppen och kravlar sig en liten bit från ägget. Där somnar den helt slut.

I skrivandets stund har 14 kycklingar fått flytta ut till det runda boet och 10 kläckta kycklingar är kvar i äggkläckaren. Lika många ägg är okläckta. De flesta av dem har dock en spricka som visar att det finns liv där inne. Undra om jag kommer att få hjälpa till att förlösa någon?

Återkommer med lite mer bilder inom kort.

 

 

2010-05-26 Korthårigt Strävhår

Om Gira inte suttit snett med vänster ben hade detta blivit ett grymt fint foto

När vårvintern närmar sig sitt slut brukar jag tvätta mina hundar. Jag tycker det är en lämplig tid för att tvätta bort den vinterfeta pälsen. Gira blir väldigt tät och lurvig under vintern.

Före

Utöver dusch och bad så plockar jag ner henne till ett riktigt korthår. Hon blir så blank och fin i pälsen.

Efter

Nu när vi inte åker på några utställningar så ser jag till att göra det rikitgt ordentligt. Gira tycker det blir svalt och skönt i sommarvärmen. Det långa skägget nöter isklumparna bort under vårvinterjakten. Kroppens långa sträva täckhår plockar jag för hand. Den lössittande underullen skrapar jag bort med plockkniven. Gummikardan används till korthåret. Den är riktigt effektiv.

Plockkniv och gummikarda

Nu när det gått några veckor så känner jag mig så nöjd med Giras vår. Hon har gått riktigt bra och inte visat några onaturliga trötthetstendenser. De gånger hon varit trött har varit av fysik aktivitet. När jag själv tänker tillbaka så tror jag att vi båda var i obalans både fysiskt och psykiskt under hösten. I vår har Gira fått vara väldigt fysiskt aktiv och hon har med det blivit den hund jag känner sedan tidigare, en glad hund med GO och arbetslust.

Hello Dumbo!

Vad gäller lydnad och täning av dressyr så har jag gjort en del förändringar. Tidigare var jag millimeternoga, speciellt i fågelsituationer. Jag var väldigt sträng med hunden. Min nogrannhet har gett bra resultat. Gira är spontant lugn i flog. Det är jag glad och stolt över! MEN jag tappade bort glädjen, att lyfta hunden och ge rikligt med beröm. Jag tyckte att jag gjorde det, men inte i den omfattning det behövdes och inte heller på rätt sätt och i de rätta situationerna. Gira tappade viljan någonstans på vägen.

En svalkande sommarbild?

Nej det är en isbadande vorsteh med STOR vattenpassion.

Nu är hon inte lika lydig och det är inte hela världen. Det blev en stor omställning med tre hundar och ett litet barn. Nu får hon inte lika mycket tid till annat än motion. Den omställningen har säkert också gjort sitt. När vi äntligen ska träna något moment så studsar hon upp och ner av glädje och iver av att få jobba. Hon är med och ger järnet. Tycka vad man vill om de olika sätten man kan dressera en hund på, men nu vet jag att jag hellre har en lycklig hund med STOR arbetsglädje än en kuvad och osäker hund som inte vågar göra fel.

Jag har ändrat strategi och det har gett resultat. Hur långt det räcker får vi se till hösten.

Min erfarenhet av att arbeta med hund har gett mig ett ledord som jag bär med mig:

Våga låta hunden göra fel.

Visst är hon snygg och väl värd sina tre raka cert?!

 

 

 

2010-05-14 Fasanägg för kläckning

I samband med att en god vän kom och hämtade ett 50-tal ägg som jag samlat fick jag låna en äggkläckare.

Nu har jag samlat ytterligare drygt 50 ägg som jag hoppas ska bli många friska och starka små kycklingar. Nu är kläckaren inställd på bra temperatur och luftfuktighet. Mitt uppdrag är att vända äggen morgon och kväll. Efter 25 dagar bör den första kycklingen titta ut. Det ska bli spännande.

Håll utkik här så återkommer jag med information och bilder vad det lider.

 

 

Fjällträning med Västerbottens Fågelhundsklubb 24-25/4

Sista helgen i april var det dags för en efterlängtad tvådagarstur upp till Ammarnäsfjällen med jämlika fåglehundsentusiaster. Jag hade drabbats av en kraftig förkylning och var in i det sista osäker på om jag skulle orka. Till slut bestämde jag mig för att testa. Det gick ju att avbryta om jag inte mäktade med. I sanningens namn så gjorde jag väl inte det heller, men alvedon höll febern i schack. Helt galet egentligen, men fågelhundsentusiaster är ju lite småknäppa som kan lägga ner många kilometrar med mycket möda och stort besvär för en ynka fågelsituation som är över på bråkdelen av en sekund.

Bilen med släp och skoter hade fraktats till andra sidan Vindelälven från oss sett. På lördag åkte vi över ån, in i bilen och vidare upp till Ammarnäs och Grundströms Stugby. Väl där blev jag mottagen och fick hjälp att lasta av maskineriet. Alla blev imponerade av min lilla hundlåda bak på skotern. "Den är ju nästan till och med söt".

Vi var fyra skotrar, tre pulkor, åtta personer och tio hundar. På en knapp halvtimme var vi uppe vid Biergenis.Vädret var kalas och underlaget ännu bättre. Nu var det bara fåglarna som fattades. 

Ett knippe setter, sugna att lämna transportlådan för att springa fjällsida upp och fjällsida ner

Dagens träningsledare Tobbe. 

Av dagens tio hundar var tre stycken vorsthrar. Det gick inte många sekunder på träningens start innan första hunden stod för fågel. Tyvärr var det ingen hemma. Efter några hundar var det så dags för mig och Gira. Det var intressant att se hur Giras sök skulle visa sig. Hon gick med en storspringande setter. Kanske skulle hon bli motiverad att ta ut svängarna ordentligt?

En sak som jag lärt mig gällande Giras sök, är att jag BARA ska vara positiv mot henne och hålla glädjen uppe. Hon märker direkt på mig när jag blir missnöjd, trött eller sur. På ett ögonblick drar hon ihop söket. Jag får inte heller vara på henne och styra och ställa hennes sök. Då blir hon osäker och drar ihop. Hennes eget sök upplagt av henne själv, med påkopplad näsa och rätt i vind är det absolut bästa. Då drar hon på och springer av glädje. Jag ser på henne att hon har full fokus på sitt uppdrag, att finna fågel.

Gira hade bara hunnit gå några slag när hon står för fågel. Jag ser på hennes raka hals och huvudrörelser att hon är en bit från fåglarna. Med min hest förkylda stämma ropar jag till den andra hundföraren att kalla in sin hund eftersom Gira står. Tyvärr vill inte partnern lyssna på husse och går förbi Gira. Gira löser ståndet medan jag håller andan på vad som komma skall. Hmm, verkar som om det var tomt??? Jag hann bara tänka tanken innan Gira nyper till igen. Nu var hon betydligt säkrare och mer precis. Jag fäktar och ropar till andra föraren, men min röst har svårt att tränga igenom. Han hinner bara ropa till sin hund innan den går förbi och fåglarna är i luften. Gira är helt lugn i flog. Jag blir tvärsur och väser ut "förgrymmat ändå". Jag hade gärna fått en ostörd komplett situation med skott för Gira. Det är hon värd efter allt slit. Nästa sekund lägger sig ilskan och jag inser att nästa gång är det väl vår tur att peta fågel. Det här är en del av träningen och Gira skötte den med bravur!

Här tar vi en efterlängtad och törstsläckande fikapaus i Högbäcken.

Roberts tre settrar. Längst till höger är årets vinnare av britternas vinterfjällpokal, Hadselöyas Bella Donna

På dagens första halva hade vi fågel lite nu och då. När vi vände tillbaka avtog spänningen allt eftersom fåglarna lyste med sin frånvaro. Gira fortsatte att gå bra i stort sett alla de fem släpp vi fick under dagen. 

Naturen är magnifik. Det gäller att stanna upp och insupa det storslagna.

Magnus och Kvick

Gruppen under fikapaus. Kontakt med omvärlden stod på menyn vid fototillfället.

Min stjärna

En setter står för fågel vid en brant i söderläge där snön tinat bort.

Ett knippe setter, nu mindre ivriga att springa fjällsida upp och fjällsida ner.

 

Dag nummer två hade vi tänkt fortsätta i området västerut där vi hade bra med fågel. Tyvärr kom renarna upp så vi fick byta sameby och åka upp till Aigert istället. Nu vet jag varför jag föredrar att bo i ett område där vi själva får stå för att trampa de skoterspår som finns. Jag fattar inte hur man gör för att få en fyra meter bred led att bli så guppig??? Den var nästan oköranes, som vi säger på dialekt.

Söndagens område bjöd inte på så mycket fågel. Vädret var ok med mestadels sol och en och annan snöby. Gira gick fortsatt bra med bra kontakt. Hennes fart går inte att jämföra med en setters, men den är konstant, ihärdig och långvarig. Jag tycker hon påminner om mamma Bris, det lilla jag hann se av henne på fjället. Det ska bli otroligt intressant att se hur hon artar sig i skogen till hösten.

I slutet på dagen hittade Gira fågel. I denna situation fick jag återigen lärdomar att ta med mig. Märk väl, det är JAG som lär mig.

Som ni ser på bilden nedan står både Gira och Gaijax Accra för fågel. Gira är hunden till höger. Eftersom Gira står längre fram så är föraren Johannes just påväg att kalla in Accra. Gira tar några steg fram. Jag grymtar åt henne eftersom jag är orolig att hon ska peta fågel. Gira stannar, tittar på mig och avvaktar. I samma sekund löser Accra sitt stånd. Hon går bortåt i bild, hämtar ny vind och vidare upp till höger där hon tar nytt stånd. Under tiden har jag löst upp Gira. Eftersom Accra nu är den som preciserat fågel kallar jag in Gira och kopplar. Accra får en totalt kontrollerad situation på fågel där husse hinner sätta på koppel och resa utan risk för eftergång. Accra är lugn i skott.

Vad var då min lärdom?

Jo att lita på hunden och våga låta henne göra fel. Varför trodde jag att Gira skulle peta fågel? Hon kände att hon inte preciserat fåglarna och ville trycka på mera. Med min grymtning låste jag Gira och lät inte hennes näsa vägleda oss. Hade detta varit på jaktprov så hade mitt beteende gjort att vi missat en fågelsituation. Det är först på fågel som gäller.

Jag frågade en domare hur man gör på jaktprov när två hundar står för fågel. Han sa att man kan låta båda hundarna resa samtidigt. Situationer som dessa ställer extra stora krav på både förare och hundar.

Gira och Accras två ripor.

På söndag eftermiddag återvände vi till stugbyn och hjälptes åt att få alla ekipage i bilar och på släpvagnar. Jag var totalt utslut och fäste upp ögonlocken med två tejpbitar under bilfärden hem. Det måste vara såhär det känns efter ett maratonlopp. Jag fick mig en riktig genomkörare så förkylningen pressades ur kroppen. Jag är i skrivandets stund nästan helt fri från den åkomma mågna bekanta fått gå och dras med i veckor. MEN tillfriskningsmetoden rekommenderas inte eftersom den lika gärna kan ge motsatt effekt.

Sammantaget blev det för min del en helg med fjällträning för fågelhund ....sförare.  ;-) 

 

 

Ripjakt våren 2010 - sista dagen

Så var det dags för säsongens sista jaktdag, den 15 mars. Denna dag har jag inte missat de senaste åren. Det är nästan något heligt över den. Dagen till trots var jag lite sliten och inte direkt sugen att återigen köra de många milen till mitt favoritområde. Det blev tillslut en eftermiddagsjakt på vårt närmaste fjäll, 6 km hemifrån fågelvägen.

För ca fem sex år sedan var det gott om fågel här som på så många andra platser. Numera kan man få en och annan situation om man har tur. Vädret var grått i norr och växlande i söder. Ljuset var inte det bästa. Det var "snöblinna" som vi säger. Med lite tur skulle man hinna se ripans svarta stjärtfjädrar innan den osynligt flög vidare kamouflerad med fjällbrantens lutning.

Men ibland kan även små förhoppningar växa. Det dröjde inte länge innan Gira stod för sin första singelripa. Det var en kal plan yta innan de snötyngda björkarna avlöste varandra.

Gira har sin vanliga pose när ripan är en bit bort - rak hals och lite lätt krökt svans. 

Bland någon av dessa snötyngda björkklumpar finns det fågel. Vilken ska jag satsa på?  

Gira fick vägleda mig. Vi smög fram tillsammans i samma höjd men ca 30 m mellan oss. Jag satsade på att fåglarna skulle lyfta till vänster (nedförslutan).  Att smyga med en bössa i näven på ett par turskidor under fötterna är inte det lättaste tycker jag. Det är svårt att vara både tyst och smidig.

Singelfågeln lättade, till höger. Jag hann få en liten skymt och sköt, men tyvärr.

Skogen på fjället har haft det tufft i år. Nästan alla granar har trävita toppar. Riporna däremot har haft serverat bord och kunnat nå knopparna på även större björkar.  

Runt varje björk hade vinden bildat gropar. I nästan varje grop fanns dessa spår. Ripskit och nerplockade björkknoppar. Visst fanns det fågel i området. 

Här är ytterligare en situation. Jag befinner mig ovan trädgränsen, totalt blottad på öppen yta. Gira står till vänster och fågeln finns i den röda ringen. Denna gång satt den till och med i trädkronan. Ja vi gjorde ett försök.

Hur skulle ni gjort i denna situation?

Det här lilla fjället gav oss överraskande hela sex situationer på singelfågel, samtliga på bra jobb av Gira.

Nöjd och belåten på skidande fjällsluttningar avrundade jag jaktsäsongen vid kl fem i samband med ett snöoväders intågande. Jag avslutar jaktberättelsen med en filmsnutt där första tanken var att filma en snygg fåglehantering av Gira. Eftersom ljuset skulle göra det svårt att hinna se fåglarna som lyfter var det inte mödan värt att offra en situation på fågel genom att skjuta med kameran. Jag var helt enkelt för sugen, stängde kameran och pulade in två patroner i loppen istället. :-)

 

 

Fortsättning ripjakt våren 2010

Fredagen var en riktigt bra jaktdag. Frågan var om resterande tre dagar skulle bli lika bra?

Under lördag och söndag följde mina två familjemedlemmar med upp på fjället. Lilleman låg mysigt nedbäddad i Segebadenpulkan och sov genom dagarna. Pappa fick lite extra träning.

Under lördagen gjorde vi ett försök, men stormen var för kraftig. Med konstant snödrev en dryg meter ovan mark går det inte att hitta ett område med ripa som är drägligt att vistas i. Hur kul är det för han som ligger i pulkan?

Nä, någon måtta fick det vara. Vi avbröt och åkte hem.

Däremot gjorde jag en ny erfarenhet. Jag brukar sägar att jag ska "ta en paus bakom en gran" även när jag är på fjället och inte ser en gran inom de närmsta kilometrarna. Denna gång sökte jag lä bakom skoterpulkan. Smart tyckte jag. Det jag inte tänkte på var åt vilket håll jag satte mig. Vilken karl som helst skulle ju ställa sig med vinden i ryggen. Nu är ju bara problemet att jag inte är en karl. Ni kan säkert föreställa er vad som hände. Inte nog med det. Det konstanta snödrevet skulle gärna fått landa utanför kläderna istället. Nästa gång sätter jag mig mot vinden bakom granen.

Rätt beslut. Det var skönare att sitta inne och titta ut istället för att irra omkring på fjället.

Första bilden i detta inlägg är från söndagens jakt som inte hade lika många fåglar, men dock en och annan situation både för oss och hundar. Vi hade även med oss kulbössa denna dag.

Andra hälften smyger fram mot dungen där riporna sitter medan jag skjuter med kameran.

Här är en närmare bild på riporna. Hur många ser ni?

Detta var lördag och söndag. Måndagens jakt kommer inom kort.

...jag såg fyra ripor.

 

 

 

2010-03-17 Ripjakt våren 2010

Ja så då var jaktsäsongen slut. Det känns både vemodigt och skönt. Jag valde att satsa på jaktens fyra sista dagar. De har varit omväxlande både vad gäller fågeltillgång, jaktlycka och väder. Sammanfattat kan man säga att Gira gått kalasbra och nästan skulle vara så genomkörd att vi skulle kunna ställa upp på ett vårprov. Nästan...

Fredag 12/3 bjöd på en kylig dag med frisk vind och växlande väder. Bilden ovan var en av dagens bättre stunder vädermässigt. Föret på fjället var relativt bra. Inne i björkskogen var det dock betydligt mer tungsamt för Gira att springa. Ja, hur var det nu... Springer Gira?

Ja titta hon springer!!!!! Filmsnutten är från måndagens jakt.

Jag åkte själv upp på fjället. Det är som alltid ett äventyr att packa med sig och lasta alla grejer som ska med. Det är en bit att åka till ett av mina favoritområden, endast dryga 8 mil tur och retur med skoter. För bara ca tre år sedan skulle jag inte vågat åka själv. Vem skulle rädda mig om något hände???

Jag har blivit riktigt modig om jag får säga det själv. Nu var det inte ens uppkörda spår hela vägen så jag fick spåra själv. Tänka sig, det gick ju bra det också. Det är många gånger lite gruvsamt innan man tagit sig iväg, men om man bara vågar genomföra så växer man grymt för varje gång. Som tjej upplever jag det svårt att få med sig jaktkompisar. Då får man helt enkelt lov att ta saken i egna händer.

Nytt för i år är att jag skaffat en enkeldyna till skotern. Med den blev utrymmet baktill betydligt större. Som så många gånger förr anlitade jag "Skansnäs Bur och Bygg AB" att omvandla en idé till verklighet. Resultatet ser ni på översta bilden. Lådan fungerar superbra. Jag slipper dra pulka eller ha hunden i mitt knä.

Varför är ripjakten alltid bäst när det är dags att åka hem?

Fåglarna för dagen var otrygga och lättade så fort jag försökte komma närmare än hundra meter. Här står Gira för fågel. De sitter mellan de två inringade björkarna. Hur gör man bäst i en situation som denna???? Så fort Gira försökte ta sig närmare och sätta tryck sprang fåglarna på snön tills de nått ett betryggande avstånd till fågeldräparna ;-)

Här nedan har jag zoomat in med kameran. Om ni jämför björkarnas form så ser ni att det är samma position som bilden ovan. Två vita fina fåglar.

Här nedan har jag zoomat ytterligare. Visst är de fina.

Ena dagen är det fågeltomt och nästa är det fågel bakom var och varannan fjällbjörk. Det är sällan som man har optimala förhållanden för att jaga ripa med stående fågelhund på vintern. Inte för mig i alla fall. Är det inte föret så är det fågeltillgången, skygga fåglar eller blåsigt och dåligt väder. Trots allt tycker jag dessa dagar på fjället är bland de härligaste, nästan i klass med premiären.

Mera fågel.

Ännu fler fåglar. Gissa om vi hade kul, Gira och jag. Gira gick jättebra och skötte de sköra fåglarna med tillförsikt.

Visst kunde vi tillslut överlista de otryggt springande fåglarna genom att genskjuta färdvägen, i dubbel bemärkelse. 

Duktig Gira!

Stolt matte!

Jag avslutar fredagens jakt med en mäktig bild där Gira står för fågel.

Hon står! Jag fryser till. Det pirrar i magen. Försiktigt lägger jag ner stavarna. Jag tar ner bössan från axeln. Två hagelpatroner stoppas i var sitt lopp. Jag sluter bössan ljudlöst. Försiktigt glider jag fram på skidorna. Gira informerar att fåglarna sitter bakom krönet uppe till höger. Det är uppför och jag måste saxa. I samma sekund som jag ser dem ropar jag "ja", osäkrar och svingar mot kritvita vingar framför kritvit snö. De är inte lätta att hinna se. "Bang bang"... 

Mer från jaktdagarna lördag till måndag kommer inom kort.

 

 

 

2010-03-17 Ny look

Dressyrdagboken har bytt både namn och utseende. Den heter nu Giras dagbok. Sidan handlar inte bara om dressyr utan även om allt från jakt till tankar förknippade med Giras utveckling och egenskaper som stående fågelhund.

 

2010-02-26 Löp och tangatrosor

När ska du para Gira?

Ja, jag är ingen expert inom området, men om jag förstått saken rätt så är Gira meriterat godkänd för avel. Jag har för mig själv satt upp ett mål om att Gira antingen ska vara utställningschampion eller i elitklass innan jag parar henne. En hane har jag redan börjat spana in om utifall att.

"Man kan inte göra en avelsitk av en liten oprövad valp" sa en vorstehmänniska till mig för en tid sedan när vi diskuterade Giras eventuella problem. Garantier har man aldrig, men man kan ha den strävan tycker jag. Så gör ju varje uppfödare. De sparar en valp efter en väl vald parning. Så länge valparna är normala har ju alla valpar i kullen samma förutsättning att bli den som för uppfödarens linje vidare. Om det sedan blir en valpköpare som "råkar" få den bästa hunden vet man ju inte förrän senare.

Som uppfödare skulle jag vilja sälja valpar till personer med den strävan. Vem vill inte att alla i kullen får en ärlig chans och provas ordentligt?

Jag har varit otacksamt kritisk mot Gira och ska försöka ändra min inställning genom att se och framföra hennes förtjänster. Hon är en duktig hund. Men jag är ganska kräsen på hur jag vill att en bra jakthund ska vara. Riktigt där är inte Gira ännu. Hon är ju bara nyss fyllda tre, än kan det hända mycket. Min dröm är fortfarande att nå dit. Gör hon det vill jag också att Gira blir stamtiken till min blivande kennel. Paras hon vill jag själv tro på det till 100 %. Att hon är min guldklimp räcker inte. Det finns många fina hundar.

Om det bli verklighet vet jag inte idag. Att drömma är fritt för alla.

Gira löper just nu. Jag gjorde ett försök att skjuta på hennes löp genom att ge mindre mat och träna hårt. Kylan satte käppar i hjulet. Jag tycker inte det är sunt att träna en hund när det är mellan 30 och 20 minusgrader.

Löpen har nu stabiliserats och ligger på sju månader mellan varje löp. Nästa löp kommer i slutet av september. Det blir i alla fall bättre än det var i höstas, om det nu var skendräktigheten som spökade. Jag ska göra vad jag kan för att skjuta hennes löp in i oktober. Vi får väl se hur det går.

Hon är inte duktig på att städa efter sig. Med ett litet barn krypandes på golvet känns det inte så kul med blodfläckar här och där. Jag investerade i ett tikskydd. Det fungerar jättebra och rekommenderas.

En vorstehtik med tangatrosor!

 

 

 

2010-02-17 Räddad ur vak

Gira älskar att snöbada.

Hon är ett riktigt snömonster som gärna tar fart och hoppar handlöst ut i mjuk pudersnö. Där simmar hon runt ett tag, sväljer stora lass, spottar och fräser innan hon arbetsamt kravlar sig upp på mer fast mark.

I måndags var det en underbar vårdag. Jag packade in lilleman i pulkan. Han somnade innan jag ens hunnit klä på mig själv. Han trivs lika bra i pulkan som i vagnen. Gira som fått vara stilla under helgen eftersom matte varit på annat håll, skulle nu få springa av sig ordentligt. Hon fick sockar på för att spara tassarna till jaktdagarna på fjället som kommer inom kort.

På skoterturen stannar jag lite nu och då för att säkerställa mig om att lilleman har det bra där bak i pulkan. Gira som är observant på allt jag tar mig för, är inte sen att vända på klacken när hon ett par hundra meter framför blir varse att matte inte kommer. Så även denna gång.

I väntan på att matte åter ska sätta sig på skotern och Gira få släppa loss hundkrafterna, snöbadar hon gärna både framför, bakom och bredvid skotern. Ibland drar hon även en repa, plumsandes, i skogen.

Matte var klar, men Gira var borta. "Men vad håller hon på med" tänkte jag irriterat. En bit bort får jag syn på något mörkt som rör sig i snön. "Gira kom här" ropar jag. Men hon verkar inte ha någon större brådska och snöbadar vidare.

Bilden är från ett annat tillfälle

Tillslut måste jag gå dit och kolla läget. Den mörka klumpen rör sig fortfarande i snön, på samma ställe. Vad händer egentligen? Varför tar hon sig ingen vart? Ju mer hon rör sig desto djupare sjunker hon ner i snön. Nu ser jag bara huvudet.

När jag kommer närmare ser jag vattnet runt henne. All lössnö som blandat sig i vattnet har bildat en tjock och svårgenomtränglig massa. Gira kämpar. Jag ser paniken i hennes ögon. Hon är rädd. Hon är kall. Hon frustar. Det är allvar.

Utan att tänka på eventuella konsekvenser så masar jag mig ut mot Gira. Det verkar som om isen håller. Men jag vet inte säkert. Det är nära land. Det borde inte vara så djupt att jag riskerar att drukna om det brister. Jag måste få upp Gira, och det NU!

Jag är nära henne. Hon biter efter min arm. Huvudet och munnen är hennes enda hjälp eftersom hon inte får tassarna över snömassan. Man blir stark i dessa situationer. Jag får tag i nackskinnet och drar allt jag kan samtidigt som jag själv så fort som möjligt masar mig från vaken.

Med "något" hög puls klappar jag om henne och kollar att hon mår bra. Som tur är det relativt milt ute. Hon får springa hela vägen hem så att hon behåller kroppsvärmen. Väl hemma somnar hon trött framför brasan.

Det var ett utlopp från sjön som snöat igen. En perfekt grop för snöbadning enligt Gira. Som fiskare brukar man ju få bäst med fisk nära iskanten till öppet vatten. Isar vid ut- och inlopp brukar ju vara ganska stadig nära kanten. Det var nog därför som isen höll för mig. Det var nog också den stora mängden lössnö som gjorde att Gira inte kunde ta sig upp.

Det gick ju bra tack och lov.

 

 

2010-02-12 Före och efter tänkarstubben

Det körde visst ihop sig lite för oss, milt sagt.

Jag har skrivit ner lite tankar mest för min egen terapis skull och för att komma vidare. Läs om du har lust.  

Jag har försökt fundera på vad som gick fel och vad det kan ha berott på. Några självklara svar har jag inte än idag. Skendräktighet låg nära tillhands, lika lagom diffust som problemet. Nu är jag inte lika säker. Framtiden får visa om det återkommer i samband med löp.

Vad har jag kommit fram till då?

Vad ger det att fundera på felen egentligen? Är det rätt fokus? Alla gör vi mer eller mindre fel. Vad är fel och vad är rätt? Visst finns det många vägar till Rom? Jag såg att man på några hemsidor med tema dressyr efterfrågade läsarnas erfarenheter om de fel man gjort eftersom så få ekipage når ända fram till jaktchampionatet. Skulle det inte vara mer intressant att få veta det motsatta?

Det kan väl vara bra om man är medveten om vad man bör undvika för att vägen till målet ska bli så kort som möjligt. Är man inte medveten så är det bra om någon erfaren vägvandrare kan hjälpa till att synliggöra felen. Jag tror att det kan vara tanken med den aktuella "felinsamlingen". Som sagt tanken är god.

En erfaren vägvandrare med stående fågelhund tillika domare sa en gång till mig hur han vid bedömningarna alltid försökte se ekipagens förtjänster just för att lyfta istället för att sänka. Även om hunden för dagen inte visar sin bästa sida så finns det alltid bra saker som man kan nämna.

Jag har haft felvinklat fokus och pressat både mig och hunden för hårt i relation till den kunskapsnivå vi hunnit uppnå. Det ena ledde till det andra och tillslut tappade vi glädjen och grunden till varför jag överhuvudtaget håller på med denna jaktform. Tyvärr vet jag att jag inte är ensam att hamna i detta dike.

Fokuserar på felen gör man ju i all välmening för att rätta till dem. Minimering av felen ska i sin tur leda till att antalet rätt överväger och i sin tur ge framgång. Hur skulle det bli om man istället fokuserar och lägger krutet där man har förtjänsterna? Vad händer då med felen? Var i allt detta hittar man arbetsglädjen?

Tankarna är fria och öppna. Här är jag nu, på jakt efter arbetsglädjen med fokus på att jag är duktig dressör på många moment och har en hund som är dresserbar, duktig i många moment och med många goda jaktegenskaper. Det jag fått veta är att arbetsglädjen förstörs om jag fokuserar för mycket på de fel jag gör och de brister hunden har.

Att sitta på stubben och bara lägga allt på is ett tag var nyttigt för mig. Utan det hade jag inte fått fram den där känslan som talade om var och varför det gått snett. Kring årsskiftet började jag surfa runt på hundsidor igen, läsa och försöka samla på mig tips och kunskap från erfarna. "Du måste göra si", "Du måste göra så" och helt plötsligt kände jag hur det vände sig i magen, en klump. Jag döpte det till prestationsångest. Prestationsångest var svaret. Det var vad jag drabbats av. Nu visste jag.

Exakt vad som framkallar den vet jag inte alltid i förväg, men när jag känner den backar jag omgående. Jag stänger ner hemsidan, slår igen boken eller börjar prata om något annat. Kraven på prestation är många gånger satta av ingen annan än mig själv. Där är det i mångt och mycket mitt eget fel. MEN hur man än vänder och vrider så är prövningen och framgången av jaktformen som sådan väldigt prestationsbaserad. Ibland undrar man om det är föraren eller hunden som stått för meriterna. "Jaktformen är ingen tävling och ingen hundsport, men jag har tagit fram xx många jaktchampions och alla före x års ålder". Visst värderar vi i prestationer? Jag är själv tävlingsmänniska och hamnar lätt i det diket trots att jag bara börjat och ännu inte kommit ända fram.

Nu tränar vi av och med glädje. Det finns inga måsten. Jag ska ha kul och Gira ska ha kul. Jag försöker hitta min egen träningsform, läser och lyssnar inte så mycket på andra. Vi har börjat så smått med dirigering. Det går faktiskt ganska bra.

En sak vet jag dock säkert. Jag har en glimmande guldklimp till hund. Hon är mig trogen och lojal oavsett vilka galna upptåg som hennes matte hittar på och hur hård och pressande jag än varit. I slutet på hösten släppte vi på alla spärrar och gick loss på mina förvildade fasaner. Jag såg hur jaktglädjen kom smygande på Gira och jag kände själv att det här med fågeljakt faktiskt är ganska kul. Gira hade i och med det sin första eftergång på fågel. "Skitsamma" tänkte jag "hon är i alla fall tänd". När jag sköt den stora blåsvarta (som är en historia i sig) knallade hon för första gången och tog en riktig fajt med den halvdöda och smått aggressiva tuppen. "Skitsamma" tänkte jag "hon är i alla fall tänd".

Hon började även rapportera först på fasan och sedan på skogsfågel antingen av egen vilja eller efter inkallning. Idag kommer hon även och hämtar mig när hon anser sig gjort förtjänt av ett tuggben ur byrålådan.

I veckan när jag var ute och trampade skidspåret med skotern följde Gira med. Hon låg ett hundratal meter framför. Precis bredvid spåret skjuter helt plötsligt en tjädertupp upp som en projektil ur snön. Gira är bara någon meter bredvid. Rumpan åker ner som om hon hade en magnet mellan den och marken. Jag blev så imponerad av henne och berömde henne utav bara den. Som om det inte var bra nog.

Under nästa varv, på slingans motsatta sida kommer samma tupp utskjutande under en gran mitt framför skotern. Jag undrar var Gira tagit vägen? Jag fortsätter med skotern. Bakom kurvan sitter hon suget väntande på frihetskommando och att få kolla var tuppen tog vägen. Hon hade hunnit passera granen innan tuppdoften nådde näsan.

Skryter? Ja så kan man se det om man vill. Det jag försöker göra är att fokusera på min och hundens förtjänster. Det kommer att bli min metod till rehabilitering. Sedan skiter jag i om jag bryter mot jantelagen. Det är inte straffbart.

Bilden nedan går i samma anda:

Mot nya mål MED arbetsglädje OCH många förtjänster hos både hund och förare så får vi se hur långt det räcker. Huvudsaken är att vi har kul på vägen.

 

 

»»» Dressyrdagboken2009

 

»»» Dressyrdagboken2008 

 

»»» Dressyrdagboken2007 

 

 

<<< tillbaka