2009-06-19 Tillökning När vi kom hem från Stockholmsresan under Kristihimmels upptäckte jag en fasanhöna som lagt sig på ägg. Förra året värpte mina hönor en ofantlig mängd ägg med start redan i februari. Detta år har knappt givit några ägg alls. Skillnaden är att de varit helt ensamma, dvs utan rapphöns samt att de fått bo kvar ute i voljären över vintern. På så vis har dagsljuset styrt deras tillvaro och ingen taklampa i ladugården som lurar dem till en annan årstid. Jag har totalt fått mellan 20 och 30 ägg utspritt på hela våren. Ifjol var det långt över 100. Eftersom jag har två voljärer fick de övriga fasanerna lämna den ruvande hönan i lugn och ro. Hönan har legat och legat i kyla, storm och regn. Jag var tvungen att ställa fram mat och vatten i små fat till henne så hon och äggen skulle överleva. Helt plötsligt på midsommaraftonens morgon var hon inte kvar i sitt lilla bo. Kvar var äggskal och tre okläckta ägg. Hur många som kläckts gick inte att räkna och jag ville inte gå in och störa i detta tidiga skede. Däremot var jag ju tvungen att ordna lite mat. Vad äter kycklingar??? Som vanligt fick min vän google svara på frågorna. Insekter och kokt äggula var det jag hittade. Även ett foder som heter Start (Granngården) fungerar tydligen bra. Fodret gick snabbt att införskaffa och äggulan likaså. Insekterna däremot. Jag kan ju inte ta för givet att det finns så många i voljären. Jag letade reda på en myrstack och hade just tänkt dumpa ett antal myror i voljären när någon berättade att de tyckt sig se en fågelunge som höll på att bli uppäten av en mängd pissmyror. Då beslutade jag mig för att servera blöta och mindre röliga sådana istället. Det visade sig vara fyra små pippisar vid hönan. En såg tyvärr lite hjärnskadad ut och har nu dött. Hönan såg det direkt och frös ut lilla kycklingen från flocken. Den frös mest troligt ihjäl under natten. Jag hade en tanke på värmelampa och att försöka rädda den lille, men naturen har ju sin egen gång. Hönan gör det bästa jobbet och kan själv fatta sina beslut. Här har jag lyckats fånga två av dem. Visst är de söta!? Jag tycker det är häftigt att få vara med på nära håll och se hur det fungerar i naturen. Förra året var det kaninungar och nu små fasankycklingar. Mullinuh!

2008-12-20 Kastrering Ska man eller ska man inte? Det är frågan. Jag har fuderat på detta hit och dit under ett års tid. Tillslut bestämde jag mig. Nu var jag säker. Det är min gamla lilla skruttis till korthår som förlorat sin hundliga stolthet. Han har opererat bort kulorna. Jag har pratat med många om detta ämne, både jägare och bruksfolk. Andras råd, kunskap och erfarenhet är bland det bästa, men till sist är det en själv som ska fatta ett beslut realerat till sin egen situation. Man får väga för och emot och välja det man tror på. De skeptiska säger att han kommer att få dålig päls, bli fet och tappa jaktlusten. De positiva liknar det med doping till en koncentrerad hund som jobbar fokuserat och är ett ljus hemmavid. För egen del så handlar det om att jag ger min hund en chans till. Jag behöver minst två hundar för att orka och inte riskera jakten. Jag har inte plats för några sällskapshundar. Då måste vi bygga ut huset :-) Den strukturerade träning som jag lagt ner på Gira går inte att jämföra med det virr varr som mitt korthår fått växa upp med. Så sant som det är sagt så får man den hund man förtjänar. Atlas är en hanhund med mycket testosteron. Han tar den plats han får. Han är en snäll och glad hund, men de goda dofterna distraherar honom lite för ofta. Han drar mig gärna på skidorna och står gladeligen på tok för fast för ripa de gånger de finns. Han jagar men håller inte riktigt måttet som jakthund. Han har även en del egenskaper hemmavid som jag inte lyckats jobba bort. Avelsvärdet är kort och gott inte så högt. Med steriliseringen hoppas jag på att få en mindre pilsk hanhund som inte bryr sig nämnvärt om Gira och andra tikar vid löp. Jag hoppas även att tuppigheten ska lägga sig en aning så man inte behöver begränsa hans symboliska utrymme varje dag. Jag vill ha en lugnare hund hemma. Jag vill fortsätta skjuta fågel för honom och åka skidor längs spåret. Vi får väl se med tiden vilka egenskaper hormonerna stått för. Steriliseringen var ett större ingrepp än jag väntat mig. Mina tyska elever som har draghundar pratade om ett snitt på ett par centimeter. Men hem kom en nerdrågad hund och ett sytt snitt på över 1 dm. Atlas mådde verkligen inte bra och kräktes hela natten och dagen efter operationen. Lite dåligt samvete hade jag allt. Nu i efterhand har jag fått veta varför snittet blev så stort. Veterinären valde att även ta bort den överflödiga skinnpåsen. Ingreppet blir visst kosmetiskt snyggare efter läkningen utan den ihopskrynklade skinnpåsen. Jag kan tänka mig att det stämmer. Atlas ska koppelrastas och bära tratt i 10 dagar. Därefter blir det ett återbeök i samband med Giras årliga rebiesvaccination. Då ska vi ta några stygn. Resten försvinner av sig själv med tiden. Steriliseringen kostade 2000 kronor. Effekten av en kastrering börjar i regel synas inom tre veckor efter ingreppet och full effekt har i regel nåtts efter tre månader. Observera dock att det kan finnas vitala spermier kvar i sädesledaren efter ingreppet, så ta inte hunden till någon löpande tik under den första månaden efter operationen. Jag ser med spänning fram mot den eventuella förändringen som komma skall. Just nu vet i stackarn vad jag ska tro. Atlas måste fått någon antireaktion. Han har aldrig vait pilskare. Hans nos är fastlimmad i Giras bak så fort han får läge. Den enda sviten från operationen är att han fortfarande är taskig i kistan och får specialkost.

2008-06-14 Inventeringsutbildning SLU Umeå Vetgirig som man är efter konstens alla regler som rör jakt överstående fågelhund, så kunde jag inte låta bli att åka på denna enligt rykterna ris-rosade utbilning. "Lära sig karta och kompass", "springa i skogen och leta flaggor" eller "varför lägga en helg på inventering som inte ger nåt när man kan lägga tiden på vettig hundträning", var några av kommentarerna jag fick innan. Själv så är jag väl till en viss gräns lite för godtrogen, men jag hade bestämt mig att gå utbildningen och göra min egen bedömning. Jag tror att det mesta man gör för andra (ställer upp och hjälper till) får man tillbaka förr eller senare, ge och ta. Jag vet att det dessutom även finns ett par morötter inom ripinventeringen som idagsläget borde ge vilken fågeljägare som helst vinning på att delta. Jag ser fram emot höstens ripinventering och Gira kommer att få prova gå med även om hon inte är jaktprovsmeriterad. Statistik från Norge har visat att hundar med jaktprovsmeriter hittar fler fåglar än icke meriterade hundar. Däremot har de omeriterade ett snävare sök som restuleterar i ett mer tillförlitligt resultat rent statistiskt eftersom meriterade hundar söker med större vidd och ofta missar fågel på korta avstånd från linjen. Dessa missar ger en större felmarginal. Av den anledningen har meriterna ingen betydelse för ett inventeringsresultat. Om hundarna står eller stöter spelar ingen roll. Däremot får de inte förfölja fågel. Ripforskaren Maria Hörnell Villebrandt SLU var arrangör på utbildningen På förmiddagen hade vi teori med grundläggande inventeringskunskap och intressanta froskningsresultat. Ripstammarnas storlek beror till 95 % på tillgången av smågnagare. De södra fjällen har sorkår i perioder om 3-4 år medan norra fjällkedjan ligger på hela 8-12 år. I västerbotten kommer år 2008 att vara ett gott ripår på grund av fjolårets goda tillgång på smågnagare. Nästa år kommer kraschen som ger en direkt inverkan på riptillgången. Det kan ju vara idé att ha koll på dessa perioder eftersom det är lättare att jaga in en unghund vid god fågeltillgång. Perioden i norrbotten kommer att vända år 2013. Kring 24 april parar riporna ut sig. Tupparna är oftast stationära. De ärver sin fars revir. Det är hönorna som söker upp en partner och kan flytta upp mot 30 km. Hönan lägger ca 10 ägg och ruvar i 21 dagar. Äggen kläcks kring midsommar. Ripan är en arktisk fågel och kycklingarna fryser sällan ihjäl även om vi får en kall försommar. Predationen är den mest avgörande faktorn. Från ägget har kycklingarna mat för tre dagar. Den kritiska perioden blir när de ska lämna värmen under hönan för att äta mat. Är det kallt hinner de bara ut innan de måste vända tillbaka för att värma sig, och de svälter ihjäl. I en ripkull överlever 3,73 kycklingar. Kycklingarna flyger korta sträckor redan efter en vecka. Efter två veckor kan de flyga långt. Hela familjen inklusive tuppen lever tillsammans till dess att kullen splittras i samband med lövfällningen. Vid denna tid gör hönorna sin andra flytt för året. Ripans biologi tycker jag är intressant. Jag skulle gärna lära mig mer. Det finns tydligen en norsk bok som heter "Allt om ripa" som jag skulle vilja få tag på. Sedan om jag nu förstår norska är ju en annan femma. All jakt man bedriver på en art har betydelse. Man måste veta vilka kompenserande faktorer som finns för att det ska gå att bedriva jakt utan att arten drabbas negativt på sikt. Det som är intressant när det gäller dalripan är att relativt höga uttag har ganska liten effekt på ripstammen. Jägarna klarar sällan att skjuta mer än 30 procent av höststammen i ett område. Ganska snart omfördelar sig fåglarna och flyttar in i det område som jagats färdigt. Jakttrycket är också ojämnt fördelat över ytan, med ganska hårt tryck på lättillgängliga områden och lågt på områden som ligger längre från väg. Några intresserade åhörare En annan intressant del av teorin var jaktstatistiken. Jag har träffat många som höjer på ögonbrynen när jag säger att jag ibland haft svårt att hitta fågel och att det finns dagar där jag gått helt tom utan en enda fågelkontakt. Som om jag skulle vara ett unikum på något sätt. Nu har jag börjat förstå att machomännen som skjuter drivor med fågel knappt existerar i verkligheten. Det är bara käften och bakbenen på de snubbarna och som tjej är man väl alldeles för ärlig. Mycket av detta bekräftades i jaktstatistiken som grundar sig på avskjutningsrapporten som varje jägare lämnar in. Av landets 300 000 jägare är det ca 10 000 som jagar ripa över stående fågelhund. I snitt skjuter jägarna knappt 2 ripor per jaktdag. 55 % av jägarna skjuter inget. Kan du fatta, över hälften! 3 % av jägarna skjuter 8 ripor per dag. År 2007 var samma siffra för de icke nordiska jägarna 23 %. En svensk jägare skjuter 1,2 dalripa/år, en norsk 1,8 dalripa/år och en italiensk 3,8 dalripa/år. Är vi svenskar sämre jägare? Eller har norrmännen bättre viltfinnare till hundar? Är italienarna de äkta machomännen? Männen skjuter 1,2 ripor/jaktdag och kvinnorna 0,6 ripor/jaktdag under augusti månad. Kvinnorna skjuter bara hälften så många som männen. Under september är samma siffror 0,7 respekive 0,3 och oktober 0,5 respektive 0,1 ripor/jaktdag. Rent krasst måste man ju säga att männen är effektivare jägare när det handlar om att skjuta fågel. Diskussion om vad detta kan bero på lämnar jag till ett annat forum. Man har gjort en undersökning om vilket motiv jägarna har för att ägna sig åt fågeljakt. Män som kvinnor satte naturupplevensen på första plats. På andra plats kom "kontakt med hund". Inte förrän på tredje platsen kom "skjuta mycket". I detta finns mycket intressant att hämta. Det visar även att männen inte är så skjutgalna när det väl kommer till kritan. För oss alla handlar det om en totalupplevelse. På eftermiddagen var det dags för lite praktisk inventeringsträning. Vi skulle dela in oss i grupper och utmed en linje leta gula flörtkulor som låg på marken i skogen. Här är det Stefan som drar en lina längs ett snittslat spår så att vi håller koll på linjen. Den är viktig för ett statistiskt säkert resultat av praktisk ripinventering. Linjen (som vid ripinventering bara finns i tanken och på krata/gps) skall placeras mellan benen. Det vinkelräta avståndet till ripan (här gul boll) skall mätas i cm. Kinna mäter Toffe skriver det uppmätta avståndet Stellan var också med i min grupp. Han är även inventeringsansvarig för VBFK på Jofjället och Ammarnäs. Reidar är inventeringsansvarig för Västerbottens Vorstehklubb på Marsfjället och Ammarnäs. Många bekanta var med på utbildningen. Här lite vorstehfolk. Summa summarum så lärde jag mig en hel del. Den praktiska flörtkule-mätningen och väntan på att Maria skulle bearbeta datan till en presentabel statisik med hjälp av funktioner, var väl lite dryg. Vi fick vänta ganska länge. Hade jag vetat det i förväg skulle jag hunnit beta av både Utebutiken och Sporthuset under tiden. Men väntan var ändå värd tiden för vi bjöds på en god middag med baconlindad fläskfilé och potatisgratäng. Som grädde på moset var vi några som träffades efteråt för att se fotbollen, Sverige - Spanien. Jag är glad och tacksam för utbildningen och ser fram mot höstens ripinventering.

<<< tillbaka