<<< tillbaka

 Fjällbrisens Gira S18637/2007 

Här kan ni läsa om Giras utveckling som stående fågelhund

2010-07-11 Mentalbeskrivning Hund, MH Den 30 maj åkte jag och Gira ner till Holmsunds Brukshundsklubb för att delta på MH som genomfördes i samarbete med SVK Västerbotten. Gira som hunnit fylla tre år kanske hade fått lite för stor erfarenhet som kunde överskugga de genetiskt ärvbara faktorer man vill plocka fram i detta test. Detta till trots var min nyfikenhet att titta närmare på testets utformning större än att haka upp sig över hundens ålder. Lite variation skulle bara kunna visa på skillnader, vilket det också gjorde. Denna typ av mentalbeskrivning av hundar är väl beprövad och genom forskning framtagen för att bla förbättra avelsarbetet. Min förhoppning var att Gira skulle vara lika mentalt stabil som jag uppfattat henne. Hur ett MH, med alla dess 10 moment, går till i korthet kan ni läsa här. Den som beskriver hunden kallas mentalbeskrivare. En mentalbeskrivare har minst 125 timmars teoretisk utbildning bakom sig samt ett par års samlad praktisk erfarenhet från att ha medverkat som funktionär på ett antal mentalbeskrivningar. I ett standardiserat protokoll och utifrån en intensitetsskala (1-5) beskrivs hundens reaktioner i dessa olika moment. Beskrivningen tar cirka 45 minuter. Mentalbeskrivare Christine Wacek För att beskrivas ska hunden vara minst 12 månader gammal, frisk och ID- märkt. Detta kontrolleras innan testet börjar. Tik som löper får inte testas och det får heller inte vara för nära valpning. Hunden ska gå att kallas in inom två minuter. Hunden ska vara väl rastad men inte på annat sätt förberedas eller tränas. Det är de spontana, nedärvda reaktionerna man vill se. Testledare Maria Forslund och Skarinarnas B-Asta Efter tre hundar var det så dags för vår tur. Moment 1 och 2 är inte så mycket att orda om. Hon tog kontakt och lekte med en blandning av intensitet 3 och 4. Att Gira var äldst och även jagad över skulle visa sig redan under moment 3. Detta moment beskriver hundens lust att förfölja ett rörligt föremål och gripa det. En lurvig trasa gick sicksack över en stig i riktning från hunden. När trasan stannat skulle jag släppa halsbandet jag hållit fast Gira i. Hon gick några steg fram innan hon fattade ståd för det "tryckande bytet" längre fram på stigen. Jag kunde ju inte annat än småle åt situationen. Momentet görs två gånger. Andra gången skickade jag iväg henne med ett snabbt kliv fram och ett friskt "ja". Då rusade hon fram och "apporterade" trasan. Intensiteten på förföljande och gripande blev 1 och 2 respektive 4 och 5. Gira står för trasa Under monent 4 står man stilla med hunden i tre minuter. Här trodde jag Gira skulle bli less och pipa lite, men hon stod som en pinne hela tiden. Intensitet 3. Statyn Gira Moment 5 är en avståndslek där man beskriver hundens fömåga till aktivitet med en främmande person på avstånd. Gira var helt ointresserad av detta moment och drog hellre en repa runt publiken. Intensiteten blev 1. Moment 6 var en av de övningar jag såg fram emot. Medan man går på promenad med hunden åker helt plötsligt en overall upp från marken. Gira hoppade bakåt och förblev stilla. När jag på instruktion av testledaren tog kontakt med overallen vågade Gira själv ta kontakt. Hon hade ingen kvartående rädsla av överraskningen. Intensiteten blev en blandning av 1 och 2 förutom 3 på nyfikenheten. Anja Kjellsson med sitt unga korthår Det skramlande ljudet i lådan under moment 7 gav till en början både mig och de övriga lite huvudbry. Jag och Gira skulle promenera förbi lådan. Gira som är lite misstänksam av sig ibland, hade bestämt sig för att det var något spännande inne i lådan och fattade stånd. Ett skrämmande skrammel i samband med stånd kan vara förrödande för en stående fågelhund. Erfarna provledare uppmärksammade detta. Vi fick gå och gå och gå till dess att Gira inte brydde sig om lådan. Då kom skramlet. På hela Gira kunde man avläsa hennes kommentar "ja matte, jag sa ju att det var något skumt i den där lådan". Intensiteten blev 1 förutom 5 på nyfikenheten. Moment 8 tror jag var det helt klart intressantaste för alla deltagande förare. Två vitklädda spöken med stora svarta ögon kom långsamt vaggande växelvis snett från höger respektive vänster mot hunden. Gira stod stilla i stort sett hela tiden. När spökena var läskigt nära började hon voppa lite. Sedan tog hon skydd bakom mig för att slutligen göra en liten runda runt ena spöket. Intensiteten blev en blandning på 2 och 3 förutom 4 på kontakten. Ett skrämmande spöke Den andra leken under moment 9 hade samma intensitet som första leken under moment 2. Det avslutande moment 10 bestod av 4 skott. Eftersom jag har jagat över Gira så reagerade hon såklart vid dessa och ville till skytten för att apportera fälld fågel ;-) Jag kunde dock avbryta handlingen med lek. Intensiteten blev 3. Dagen var intressant och väl värd sina många mil i bilen. Jag rekommenderar er andra att delta på en mentalbeskrivning. Det vore värdefullt om vi fick ett stort underlag så vi kan få en idealbild över de egenskaper vi önskar att vår ras ska besitta. Ett tips som jag ger är dock att gärna testa hunden innan den är över två år.  Jag återkommer med spindeldiagram på Giras resultat samt en kopia på protokollet från MH:t För er som tagit er tid att läsa ända hit bjuder jag på ett litet klipp från vårt MH som Mirja Lindberget filmade med sin mobiltelefon. Tack Mirja för filmen!

2010-06-11 Äggkläckning forts. Först vill jag bara säga vad intressant det har varit att själv ta fram kycklingar från de ägg som mina första fasaner troget levererat varje vår till både sockerkaka och kavjarmacka. Hur mycket föda det blir av de fd äggen i år, det återstår att se. Nu är kläckaren urstädad och rengjord. De två första dagarnas kläckning gick smärtfritt, sedan hände det något. Eftersom jag fuktade, fuktade och fuktade inne i kläckaren så gissar jag att det var temperaturen som blev något för hög under några timmar. Givaren som styr när lamporna ska släckas ändrade sig själv lite nu och då vilket medförde det svårt att hålla en jämn temperatur. Mot slutet fick kycklingarna problem att ta sig ur äggen. Jag tror det beror på timmarna med den höga temperaturen. Jag hjälpte drygt tio att se dagens ljus. Fyra av dessa fick problem med benen och en dog av sig själv. Drygt 15 ägg låg kvar i kläckaren, utan någon spricka i skalet. Av dessa innehöll endast två ägg döda foster. Resterande var inte fruktbara från första början. Den röda värmelampan är det enda som lyser upp rummet.  Jag har försökt räkna antalet kycklingar i masoniteringen, men jag hinner aldrig räkna alla. De flesta gånger har jag fått det till 30 stycken. Full fart i boet på daggamla fasankycklingar. Som om kycklinghistorien skulle sluta här...nejdå. Ute i voljären ligger en stamhöna och ruvar 13 ägg. De bör kläckas vilken dag som helst. Här ligger hon i 25 dagar och väser som en ilsken katt så fort man är i närheten. Voljären är uppdelad i två burar, en större och en mindre. Hönan ruvar i den större, där jag så småningom kommer att sätta ut de 30 kycklingarna jag har inomhus. I denna vintergamla och oskyddade voljär vill väl ingen höna bo med sina kycklingar? Jag tror det är bäst att skilja på de två kycklingkullarna i var sin bur. Eftersom hönan lämnar boet när kycklingarna är nykläckta är min förhoppning att hon ska bosätta sig i den mindre buren som är städad, desinficerad och pyntad. I den större har jag tagit bort nästan allt skydd så att hon lättare ska kunna välja den jag vill utan att måsta störa hönsmammans naturliga beteende. Det är inte bara i rabatten man kan plantera. Rena rama fågelparadiset!

2010-06-07 Äggkläckning Efter att ha vänt på äggen morgon och kväll i 21 dagar var det så dags att invänta den spännande kläckningen. Fasanhönan ruvar äggen i 25 dagar, så tisdag 8 juni förväntade jag mig en bunt kycklingar i kläckaren. Kycklingarna kan leva 2 dygn på det som finns i gulesäcken, så någon vad-gör-jag-med-alla-kycklingar-panik skulle det inte bli. Lördagen ägnades åt att bygga det runda bo som kycklingarna ska växa i under de första veckorna. Det består av en träfiberskiva som man klyver på längden och fäster med varandra till en cirkel. I botten har jag lagt tidningar och hyvelspån. En värmelampa ser till att kontrasten från kläckarens fuktiga värme inte blir så stor. Granriset är till för att göra det lite mer ombonat med gömslen.  Som mat använder jag torrt respektive uppblött Kalkonstart. Det köper man på Granngården. Jag har även två fat med vatten. I fatet har jag lite tvättat smågrus för att fatet ska ligga stadigare samt att vattennivån inte kan bli för hög. Kycklingar behöver väldigt lite vatten för att drunkna. Det som inte finns med på bilden är fjolårsgräs och blommor med fröställningar. De är en rolig hobby för de små att picka på. Ett fat med kokt äggula ställer jag också ner eftersom protein är kycklingarnas första föda (insekter i verkliga livet). Smulad äggula är som godis, de blir helt galna av glupskhet. Redan lördag kväll började jag se lite utbuktningar och små sprickor i skalet på några ägg. Hmm inte redan väl??? På grund av all fukt i kläckaren är det lite svårt att få bra bilder. Jo, på söndag morgon fanns det två vingliga små krabater i kläckaren. Då var det till att höja temperaturen en aning och duscha så ofta som möjligt med vattenflaskan för att hålla bra luftfuktighet. Ytterligare en gjorde vad den kunde för att se dagens ljus. Det är otroligt fascinerande att sitta och titta hur de bär sig åt. Först kommer en spricka. Sedan arbetar den sig runt och spräcker ägget i en cirkel. Sist och absolut inte minst gör kycklingen en riktig kraftansträngning och trycker ut det lilla locket. På en gång vecklar den ut kroppen och kravlar sig en liten bit från ägget. Där somnar den helt slut. I skrivandets stund har 14 kycklingar fått flytta ut till det runda boet och 10 kläckta kycklingar är kvar i äggkläckaren. Lika många ägg är okläckta. De flesta av dem har dock en spricka som visar att det finns liv där inne. Undra om jag kommer att få hjälpa till att förlösa någon? Återkommer med lite mer bilder inom kort.

2010-05-26 Korthårigt Strävhår Om Gira inte suttit snett med vänster ben hade detta blivit ett grymt fint foto När vårvintern närmar sig sitt slut brukar jag tvätta mina hundar. Jag tycker det är en lämplig tid för att tvätta bort den vinterfeta pälsen. Gira blir väldigt tät och lurvig under vintern. Före Utöver dusch och bad så plockar jag ner henne till ett riktigt korthår. Hon blir så blank och fin i pälsen. Efter Nu när vi inte åker på några utställningar så ser jag till att göra det rikitgt ordentligt. Gira tycker det blir svalt och skönt i sommarvärmen. Det långa skägget nöter isklumparna bort under vårvinterjakten. Kroppens långa sträva täckhår plockar jag för hand. Den lössittande underullen skrapar jag bort med plockkniven. Gummikardan används till korthåret. Den är riktigt effektiv. Plockkniv och gummikarda Nu när det gått några veckor så känner jag mig så nöjd med Giras vår. Hon har gått riktigt bra och inte visat några onaturliga trötthetstendenser. De gånger hon varit trött har varit av fysik aktivitet. När jag själv tänker tillbaka så tror jag att vi båda var i obalans både fysiskt och psykiskt under hösten. I vår har Gira fått vara väldigt fysiskt aktiv och hon har med det blivit den hund jag känner sedan tidigare, en glad hund med GO och arbetslust. Hello Dumbo! Vad gäller lydnad och täning av dressyr så har jag gjort en del förändringar. Tidigare var jag millimeternoga, speciellt i fågelsituationer. Jag var väldigt sträng med hunden. Min nogrannhet har gett bra resultat. Gira är spontant lugn i flog. Det är jag glad och stolt över! MEN jag tappade bort glädjen, att lyfta hunden och ge rikligt med beröm. Jag tyckte att jag gjorde det, men inte i den omfattning det behövdes och inte heller på rätt sätt och i de rätta situationerna. Gira tappade viljan någonstans på vägen. En svalkande sommarbild? Nej det är en isbadande vorsteh med STOR vattenpassion. Nu är hon inte lika lydig och det är inte hela världen. Det blev en stor omställning med tre hundar och ett litet barn. Nu får hon inte lika mycket tid till annat än motion. Den omställningen har säkert också gjort sitt. När vi äntligen ska träna något moment så studsar hon upp och ner av glädje och iver av att få jobba. Hon är med och ger järnet. Tycka vad man vill om de olika sätten man kan dressera en hund på, men nu vet jag att jag hellre har en lycklig hund med STOR arbetsglädje än en kuvad och osäker hund som inte vågar göra fel. Jag har ändrat strategi och det har gett resultat. Hur långt det räcker får vi se till hösten. Min erfarenhet av att arbeta med hund har gett mig ett ledord som jag bär med mig: Våga låta hunden göra fel. Visst är hon snygg och väl värd sina tre raka cert?!

2010-05-14 Fasanägg för kläckning I samband med att en god vän kom och hämtade ett 50-tal ägg som jag samlat fick jag låna en äggkläckare. Nu har jag samlat ytterligare drygt 50 ägg som jag hoppas ska bli många friska och starka små kycklingar. Nu är kläckaren inställd på bra temperatur och luftfuktighet. Mitt uppdrag är att vända äggen morgon och kväll. Efter 25 dagar bör den första kycklingen titta ut. Det ska bli spännande. Håll utkik här så återkommer jag med information och bilder vad det lider.

Fjällträning med Västerbottens Fågelhundsklubb 24-25/4 Sista helgen i april var det dags för en efterlängtad tvådagarstur upp till Ammarnäsfjällen med jämlika fåglehundsentusiaster. Jag hade drabbats av en kraftig förkylning och var in i det sista osäker på om jag skulle orka. Till slut bestämde jag mig för att testa. Det gick ju att avbryta om jag inte mäktade med. I sanningens namn så gjorde jag väl inte det heller, men alvedon höll febern i schack. Helt galet egentligen, men fågelhundsentusiaster är ju lite småknäppa som kan lägga ner många kilometrar med mycket möda och stort besvär för en ynka fågelsituation som är över på bråkdelen av en sekund. Bilen med släp och skoter hade fraktats till andra sidan Vindelälven från oss sett. På lördag åkte vi över ån, in i bilen och vidare upp till Ammarnäs och Grundströms Stugby. Väl där blev jag mottagen och fick hjälp att lasta av maskineriet. Alla blev imponerade av min lilla hundlåda bak på skotern. "Den är ju nästan till och med söt". Vi var fyra skotrar, tre pulkor, åtta personer och tio hundar. På en knapp halvtimme var vi uppe vid Biergenis.Vädret var kalas och underlaget ännu bättre. Nu var det bara fåglarna som fattades.  Ett knippe setter, sugna att lämna transportlådan för att springa fjällsida upp och fjällsida ner Dagens träningsledare Tobbe.  Av dagens tio hundar var tre stycken vorsthrar. Det gick inte många sekunder på träningens start innan första hunden stod för fågel. Tyvärr var det ingen hemma. Efter några hundar var det så dags för mig och Gira. Det var intressant att se hur Giras sök skulle visa sig. Hon gick med en storspringande setter. Kanske skulle hon bli motiverad att ta ut svängarna ordentligt? En sak som jag lärt mig gällande Giras sök, är att jag BARA ska vara positiv mot henne och hålla glädjen uppe. Hon märker direkt på mig när jag blir missnöjd, trött eller sur. På ett ögonblick drar hon ihop söket. Jag får inte heller vara på henne och styra och ställa hennes sök. Då blir hon osäker och drar ihop. Hennes eget sök upplagt av henne själv, med påkopplad näsa och rätt i vind är det absolut bästa. Då drar hon på och springer av glädje. Jag ser på henne att hon har full fokus på sitt uppdrag, att finna fågel. Gira hade bara hunnit gå några slag när hon står för fågel. Jag ser på hennes raka hals och huvudrörelser att hon är en bit från fåglarna. Med min hest förkylda stämma ropar jag till den andra hundföraren att kalla in sin hund eftersom Gira står. Tyvärr vill inte partnern lyssna på husse och går förbi Gira. Gira löser ståndet medan jag håller andan på vad som komma skall. Hmm, verkar som om det var tomt??? Jag hann bara tänka tanken innan Gira nyper till igen. Nu var hon betydligt säkrare och mer precis. Jag fäktar och ropar till andra föraren, men min röst har svårt att tränga igenom. Han hinner bara ropa till sin hund innan den går förbi och fåglarna är i luften. Gira är helt lugn i flog. Jag blir tvärsur och väser ut "förgrymmat ändå". Jag hade gärna fått en ostörd komplett situation med skott för Gira. Det är hon värd efter allt slit. Nästa sekund lägger sig ilskan och jag inser att nästa gång är det väl vår tur att peta fågel. Det här är en del av träningen och Gira skötte den med bravur! Här tar vi en efterlängtad och törstsläckande fikapaus i Högbäcken. Roberts tre settrar. Längst till höger är årets vinnare av britternas vinterfjällpokal, Hadselöyas Bella Donna På dagens första halva hade vi fågel lite nu och då. När vi vände tillbaka avtog spänningen allt eftersom fåglarna lyste med sin frånvaro. Gira fortsatte att gå bra i stort sett alla de fem släpp vi fick under dagen.  Naturen är magnifik. Det gäller att stanna upp och insupa det storslagna. Magnus och Kvick Gruppen under fikapaus. Kontakt med omvärlden stod på menyn vid fototillfället. Min stjärna En setter står för fågel vid en brant i söderläge där snön tinat bort. Ett knippe setter, nu mindre ivriga att springa fjällsida upp och fjällsida ner.   Dag nummer två hade vi tänkt fortsätta i området västerut där vi hade bra med fågel. Tyvärr kom renarna upp så vi fick byta sameby och åka upp till Aigert istället. Nu vet jag varför jag föredrar att bo i ett område där vi själva får stå för att trampa de skoterspår som finns. Jag fattar inte hur man gör för att få en fyra meter bred led att bli så guppig??? Den var nästan oköranes, som vi säger på dialekt. Söndagens område bjöd inte på så mycket fågel. Vädret var ok med mestadels sol och en och annan snöby. Gira gick fortsatt bra med bra kontakt. Hennes fart går inte att jämföra med en setters, men den är konstant, ihärdig och långvarig. Jag tycker hon påminner om mamma Bris, det lilla jag hann se av henne på fjället. Det ska bli otroligt intressant att se hur hon artar sig i skogen till hösten. I slutet på dagen hittade Gira fågel. I denna situation fick jag återigen lärdomar att ta med mig. Märk väl, det är JAG som lär mig. Som ni ser på bilden nedan står både Gira och Gaijax Accra för fågel. Gira är hunden till höger. Eftersom Gira står längre fram så är föraren Johannes just påväg att kalla in Accra. Gira tar några steg fram. Jag grymtar åt henne eftersom jag är orolig att hon ska peta fågel. Gira stannar, tittar på mig och avvaktar. I samma sekund löser Accra sitt stånd. Hon går bortåt i bild, hämtar ny vind och vidare upp till höger där hon tar nytt stånd. Under tiden har jag löst upp Gira. Eftersom Accra nu är den som preciserat fågel kallar jag in Gira och kopplar. Accra får en totalt kontrollerad situation på fågel där husse hinner sätta på koppel och resa utan risk för eftergång. Accra är lugn i skott. Vad var då min lärdom? Jo att lita på hunden och våga låta henne göra fel. Varför trodde jag att Gira skulle peta fågel? Hon kände att hon inte preciserat fåglarna och ville trycka på mera. Med min grymtning låste jag Gira och lät inte hennes näsa vägleda oss. Hade detta varit på jaktprov så hade mitt beteende gjort att vi missat en fågelsituation. Det är först på fågel som gäller. Jag frågade en domare hur man gör på jaktprov när två hundar står för fågel. Han sa att man kan låta båda hundarna resa samtidigt. Situationer som dessa ställer extra stora krav på både förare och hundar. Gira och Accras två ripor. På söndag eftermiddag återvände vi till stugbyn och hjälptes åt att få alla ekipage i bilar och på släpvagnar. Jag var totalt utslut och fäste upp ögonlocken med två tejpbitar under bilfärden hem. Det måste vara såhär det känns efter ett maratonlopp. Jag fick mig en riktig genomkörare så förkylningen pressades ur kroppen. Jag är i skrivandets stund nästan helt fri från den åkomma mågna bekanta fått gå och dras med i veckor. MEN tillfriskningsmetoden rekommenderas inte eftersom den lika gärna kan ge motsatt effekt. Sammantaget blev det för min del en helg med fjällträning för fågelhund ....sförare.  ;-)

Ripjakt våren 2010 - sista dagen Så var det dags för säsongens sista jaktdag, den 15 mars. Denna dag har jag inte missat de senaste åren. Det är nästan något heligt över den. Dagen till trots var jag lite sliten och inte direkt sugen att återigen köra de många milen till mitt favoritområde. Det blev tillslut en eftermiddagsjakt på vårt närmaste fjäll, 6 km hemifrån fågelvägen. För ca fem sex år sedan var det gott om fågel här som på så många andra platser. Numera kan man få en och annan situation om man har tur. Vädret var grått i norr och växlande i söder. Ljuset var inte det bästa. Det var "snöblinna" som vi säger. Med lite tur skulle man hinna se ripans svarta stjärtfjädrar innan den osynligt flög vidare kamouflerad med fjällbrantens lutning. Men ibland kan även små förhoppningar växa. Det dröjde inte länge innan Gira stod för sin första singelripa. Det var en kal plan yta innan de snötyngda björkarna avlöste varandra. Gira har sin vanliga pose när ripan är en bit bort - rak hals och lite lätt krökt svans.  Bland någon av dessa snötyngda björkklumpar finns det fågel. Vilken ska jag satsa på?   Gira fick vägleda mig. Vi smög fram tillsammans i samma höjd men ca 30 m mellan oss. Jag satsade på att fåglarna skulle lyfta till vänster (nedförslutan).  Att smyga med en bössa i näven på ett par turskidor under fötterna är inte det lättaste tycker jag. Det är svårt att vara både tyst och smidig. Singelfågeln lättade, till höger. Jag hann få en liten skymt och sköt, men tyvärr. Skogen på fjället har haft det tufft i år. Nästan alla granar har trävita toppar. Riporna däremot har haft serverat bord och kunnat nå knopparna på även större björkar.   Runt varje björk hade vinden bildat gropar. I nästan varje grop fanns dessa spår. Ripskit och nerplockade björkknoppar. Visst fanns det fågel i området.  Här är ytterligare en situation. Jag befinner mig ovan trädgränsen, totalt blottad på öppen yta. Gira står till vänster och fågeln finns i den röda ringen. Denna gång satt den till och med i trädkronan. Ja vi gjorde ett försök. Hur skulle ni gjort i denna situation? Det här lilla fjället gav oss överraskande hela sex situationer på singelfågel, samtliga på bra jobb av Gira. Nöjd och belåten på skidande fjällsluttningar avrundade jag jaktsäsongen vid kl fem i samband med ett snöoväders intågande. Jag avslutar jaktberättelsen med en filmsnutt där första tanken var att filma en snygg fåglehantering av Gira. Eftersom ljuset skulle göra det svårt att hinna se fåglarna som lyfter var det inte mödan värt att offra en situation på fågel genom att skjuta med kameran. Jag var helt enkelt för sugen, stängde kameran och pulade in två patroner i loppen istället. :-)

Fortsättning ripjakt våren 2010 Fredagen var en riktigt bra jaktdag. Frågan var om resterande tre dagar skulle bli lika bra? Under lördag och söndag följde mina två familjemedlemmar med upp på fjället. Lilleman låg mysigt nedbäddad i Segebadenpulkan och sov genom dagarna. Pappa fick lite extra träning. Under lördagen gjorde vi ett försök, men stormen var för kraftig. Med konstant snödrev en dryg meter ovan mark går det inte att hitta ett område med ripa som är drägligt att vistas i. Hur kul är det för han som ligger i pulkan? Nä, någon måtta fick det vara. Vi avbröt och åkte hem. Däremot gjorde jag en ny erfarenhet. Jag brukar sägar att jag ska "ta en paus bakom en gran" även när jag är på fjället och inte ser en gran inom de närmsta kilometrarna. Denna gång sökte jag lä bakom skoterpulkan. Smart tyckte jag. Det jag inte tänkte på var åt vilket håll jag satte mig. Vilken karl som helst skulle ju ställa sig med vinden i ryggen. Nu är ju bara problemet att jag inte är en karl. Ni kan säkert föreställa er vad som hände. Inte nog med det. Det konstanta snödrevet skulle gärna fått landa utanför kläderna istället. Nästa gång sätter jag mig mot vinden bakom granen. Rätt beslut. Det var skönare att sitta inne och titta ut istället för att irra omkring på fjället. Första bilden i detta inlägg är från söndagens jakt som inte hade lika många fåglar, men dock en och annan situation både för oss och hundar. Vi hade även med oss kulbössa denna dag. Andra hälften smyger fram mot dungen där riporna sitter medan jag skjuter med kameran. Här är en närmare bild på riporna. Hur många ser ni? Detta var lördag och söndag. Måndagens jakt kommer inom kort. ...jag såg fyra ripor.

2010-03-17 Ripjakt våren 2010 Ja så då var jaktsäsongen slut. Det känns både vemodigt och skönt. Jag valde att satsa på jaktens fyra sista dagar. De har varit omväxlande både vad gäller fågeltillgång, jaktlycka och väder. Sammanfattat kan man säga att Gira gått kalasbra och nästan skulle vara så genomkörd att vi skulle kunna ställa upp på ett vårprov. Nästan... Fredag 12/3 bjöd på en kylig dag med frisk vind och växlande väder. Bilden ovan var en av dagens bättre stunder vädermässigt. Föret på fjället var relativt bra. Inne i björkskogen var det dock betydligt mer tungsamt för Gira att springa. Ja, hur var det nu... Springer Gira? Ja titta hon springer!!!!! Filmsnutten är från måndagens jakt. Jag åkte själv upp på fjället. Det är som alltid ett äventyr att packa med sig och lasta alla grejer som ska med. Det är en bit att åka till ett av mina favoritområden, endast dryga 8 mil tur och retur med skoter. För bara ca tre år sedan skulle jag inte vågat åka själv. Vem skulle rädda mig om något hände??? Jag har blivit riktigt modig om jag får säga det själv. Nu var det inte ens uppkörda spår hela vägen så jag fick spåra själv. Tänka sig, det gick ju bra det också. Det är många gånger lite gruvsamt innan man tagit sig iväg, men om man bara vågar genomföra så växer man grymt för varje gång. Som tjej upplever jag det svårt att få med sig jaktkompisar. Då får man helt enkelt lov att ta saken i egna händer. Nytt för i år är att jag skaffat en enkeldyna till skotern. Med den blev utrymmet baktill betydligt större. Som så många gånger förr anlitade jag "Skansnäs Bur och Bygg AB" att omvandla en idé till verklighet. Resultatet ser ni på översta bilden. Lådan fungerar superbra. Jag slipper dra pulka eller ha hunden i mitt knä. Varför är ripjakten alltid bäst när det är dags att åka hem? Fåglarna för dagen var otrygga och lättade så fort jag försökte komma närmare än hundra meter. Här står Gira för fågel. De sitter mellan de två inringade björkarna. Hur gör man bäst i en situation som denna???? Så fort Gira försökte ta sig närmare och sätta tryck sprang fåglarna på snön tills de nått ett betryggande avstånd till fågeldräparna ;-) Här nedan har jag zoomat in med kameran. Om ni jämför björkarnas form så ser ni att det är samma position som bilden ovan. Två vita fina fåglar. Här nedan har jag zoomat ytterligare. Visst är de fina. Ena dagen är det fågeltomt och nästa är det fågel bakom var och varannan fjällbjörk. Det är sällan som man har optimala förhållanden för att jaga ripa med stående fågelhund på vintern. Inte för mig i alla fall. Är det inte föret så är det fågeltillgången, skygga fåglar eller blåsigt och dåligt väder. Trots allt tycker jag dessa dagar på fjället är bland de härligaste, nästan i klass med premiären. Mera fågel. Ännu fler fåglar. Gissa om vi hade kul, Gira och jag. Gira gick jättebra och skötte de sköra fåglarna med tillförsikt. Visst kunde vi tillslut överlista de otryggt springande fåglarna genom att genskjuta färdvägen, i dubbel bemärkelse.  Duktig Gira! Stolt matte! Jag avslutar fredagens jakt med en mäktig bild där Gira står för fågel. Hon står! Jag fryser till. Det pirrar i magen. Försiktigt lägger jag ner stavarna. Jag tar ner bössan från axeln. Två hagelpatroner stoppas i var sitt lopp. Jag sluter bössan ljudlöst. Försiktigt glider jag fram på skidorna. Gira informerar att fåglarna sitter bakom krönet uppe till höger. Det är uppför och jag måste saxa. I samma sekund som jag ser dem ropar jag "ja", osäkrar och svingar mot kritvita vingar framför kritvit snö. De är inte lätta att hinna se. "Bang bang"...  Mer från jaktdagarna lördag till måndag kommer inom kort.

2010-03-17 Ny look Dressyrdagboken har bytt både namn och utseende. Den heter nu Giras dagbok. Sidan handlar inte bara om dressyr utan även om allt från jakt till tankar förknippade med Giras utveckling och egenskaper som stående fågelhund.

 

 

»»» Dressyrdagboken2009

 

»»» Dressyrdagboken2008 

 

»»» Dressyrdagboken2007 

 

 

<<< tillbaka