2011-01-15 Vägen till målet del 1
Jag funderade på om jag skulle börja det nya året med detta utlovade ämne eller ett sammandrag om jaktåret 2011. Eftersom jag inte kunde låta bli att skriva några inlägg i en diskussion på Anders Landins hemsida så har ämnet enligt rubriken legat i mina tankar en del senaste tiden. Valet föll då på att börja med en sammanfattning om hur jag och Gira genom våra krokiga och brokiga vägar tagit oss till det uppsatta målet - dubbelchampion där vi dessutom fick Riksprovet 2011 som grädde på moset.
Jag har tagit fram en enda duktig jakthund och ser mig fortfarande som nybörjare. Jag brukar säga att Giras bästa egenskap är att hon klarat av alla fel som jag gjort. Jag har inte lyckats förstöra henne utan hon har så många goda egenskaper i sig att det var bara för mig att pröva olika metoder till hur vi tillsammans kunde få fram de på bästa sätt. Jag är fullt medveten om att det sätt jag jobbat på med Gira kanske inte fungerar på alla hundar, men känner ändå att jag borde ha gjort både ett och annant rätt med tanke på de resultat som vi slutligen nått. Av den anledningen vågade jag även gå in och "tycka till" lite på Anders hemsida.
Det hela började när jag åkte ner till Anders Landin med ett monster till strävhårshane som jag av någon outgrunderlig anledning köpte. Jag insåg ganska snabbt att jag inte visste ett smack om stående fågelhundar och dess jaktform, hade världens odåga till hund och var även en urusel förare som inte kunde kommunicera med hundar. Det jag lärde mig nere hos Anders de två veckorna jag hjälpte honom med fåglarna och assisterade på kurserna kan jag nog nästan säga var ett helt års kunskap komprimerad på dessa dagar. Kunskap som jag fortfarande bär med mig och har haft nytta av många gånger. Det var dock inte så konstigt att jag åkte hela långa vägen hem till Skansnäs totalt slut och med en längd på bara en dm ovanför skoskaften. Då ska ni tänka på att jag är en tjej som mäter hela 181 cm!!!
Strävhårshanen fick härja vidare i de sälla jaktmarkerna kort därefter samtidigt som jag tog en funderare på vad oduglingen hannapanna skulle göra härnäst. Den där dm som var kvar ovanför skoskaften fick på något förunderligt sätt ryggraden att räta på sig till sin fulla längd och även bli ganska stark. Skinnet på näsan tjocknade och till och med hakan stack ut. "Näädu, jag ska nog visa gubbarna att hannapanna inte alls är någon odugling. Jag ska inte ge mig så lätt. Jag ska lära mig detta. Jag ska faktiskt till och med ta fram min första dubbelchampion!"
"Ja just det ja, jag kanske behöver en hund också." Det var kring årsskiftet och valpintressenterna var många men jag ringde ändå. Man förlorar inget på att fråga. Jag hade aldrig träffat hundarna eller uppfödarna. Valparna skulle strax födas. Ingen visste vem jag var, jag hade ingen större erfarenhet eller några referenser som kunde säga så mycket gott om mig. Det enda jag kunde säga något om var framtiden och vilken målsättning jag hade. "Jag vill ha en champion!"
Tipset om Fjällbrisens G-kull fick jag av Josef, en vän som jag bollat många många hund- och jaktbollar via mail sedan dess. Vi har inte alltid tyckt lika, men dock stött och blött tankar och idéer som gjort att man tagit sig vidare och inte kört fast eller tappat hoppet. Detta har varit otroligt värdefullt och han är ytterligare en person, förutom Anders, som har en del i att jag och Gira tog oss i mål.
Jag fick besked om att välja namn till valpen, en tikvalp. Giron är samiska och betyder ripa. Fint, men passar bäst till hane. Jag gjorde om det lite och bytte -on till -a. Helst hade jag velat ha en helbrun chokladpralin, men fick välja på två skimmlar som idag heter Gruffa och Gira.
Jag gissar att denna sammanfattning kommer att bli några sidor så jag tar paus där och återkommer med fortsättningen en annan dag. Hörs snart!
