2010-02-12 Före och efter tänkarstubben
Det körde visst ihop sig lite för oss, milt sagt.
Jag har skrivit ner lite tankar mest för min egen terapis skull och för att komma vidare. Läs om du har lust.
Jag har försökt fundera på vad som gick fel och vad det kan ha berott på. Några självklara svar har jag inte än idag. Skendräktighet låg nära tillhands, lika lagom diffust som problemet. Nu är jag inte lika säker. Framtiden får visa om det återkommer i samband med löp.
Vad har jag kommit fram till då?

Vad ger det att fundera på felen egentligen? Är det rätt fokus? Alla gör vi mer eller mindre fel. Vad är fel och vad är rätt? Visst finns det många vägar till Rom? Jag såg att man på några hemsidor med tema dressyr efterfrågade läsarnas erfarenheter om de fel man gjort eftersom så få ekipage når ända fram till jaktchampionatet. Skulle det inte vara mer intressant att få veta det motsatta?
Det kan väl vara bra om man är medveten om vad man bör undvika för att vägen till målet ska bli så kort som möjligt. Är man inte medveten så är det bra om någon erfaren vägvandrare kan hjälpa till att synliggöra felen. Jag tror att det kan vara tanken med den aktuella "felinsamlingen". Som sagt tanken är god.

En erfaren vägvandrare med stående fågelhund tillika domare sa en gång till mig hur han vid bedömningarna alltid försökte se ekipagens förtjänster just för att lyta istället för att sänka. Även om hunden för dagen inte visar sin bästa sida så finns det alltid bra saker som man kan nämna.
Jag har haft felvinklat fokus och pressat både mig och hunden för hårt i relation till den kunskapsnivå vi hunnit uppnå. Det ena ledde till det andra och tillslut tappade vi glädjen och grunden till varför jag överhuvudtaget håller på med denna jaktform. Tyvärr vet jag att jag inte är ensam att hamna i detta dike.
Fokuserar på felen gör man ju i all välmening för att rätta till dem. Minimering av felen ska i sin tur leda till att antalet rätt överväger och i sin tur ge framgång. Hur skulle det bli om man istället fokuserar och lägger krutet där man har förtjänsterna? Vad händer då med felen? Var i allt detta hittar man arbetsglädjen?

Tankarna är fria och öppna. Här är jag nu, på jakt efter arbetsglädjen med fokus på att jag är duktig dressör på många moment och har en hund som är dresserbar, duktig i många moment och med många goda jaktegenskaper. Det jag fått veta är att arbetsglädjen förstörs om jag fokuserar för mycket på de fel jag gör och de brister hunden har.
Att sitta på stubben och bara lägga allt på is ett tag var nyttigt för mig. Utan det hade jag inte fått fram den där känslan som talade om var och varför det gått snett. Kring årsskiftet började jag surfa runt på hundsidor igen, läsa och försöka samla på mig tips och kunskap från erfarna. "Du måste göra si", "Du måste göra så" och helt plötsligt kände jag hur det vände sig i magen, en klump. Jag döpte det till prestationsångest. Prestationsångest var svaret. Det var vad jag drabbats av. Nu visste jag.
Exakt vad som framkallar den vet jag inte alltid i förväg, men när jag känner den backar jag omgående. Jag stänger ner hemsidan, slår igen boken eller börjar prata om något annat. Kraven på prestation är många gånger satta av ingen annan än mig själv. Där är det i mångt och mycket mitt eget fel. MEN hur man än vänder och vrider så är prövningen och framgången av jaktformen som sådan väldigt prestationsbaserad. Ibland undrar man om det är föraren eller hunden som stått för meriterna. "Jaktformen är ingen tävling och ingen hundsport, men jag har tagit fram xx många jaktchampions och alla före x års ålder". Visst värderar vi i prestationer? Jag är själv tävlingsmänniska och hamnar lätt i det diket trots att jag bara börjat och ännu inte kommit ända fram.

Nu tränar vi av och med glädje. Det finns inga måsten. Jag ska ha kul och Gira ska ha kul. Jag försöker hitta min egen träningsform, läser och lyssnar inte så mycket på andra. Vi har börjat så smått med dirigering. Det går faktiskt ganska bra.
En sak vet jag dock säkert. Jag har en glimmande guldklimp till hund. Hon är mig trogen och lojal oavsett vilka galna upptåg som hennes matte hittar på och hur hård och pressande jag än varit. I slutet på hösten släppte vi på alla spärrar och gick loss på mina förvildade fasaner. Jag såg hur jaktglädjen kom smygande på Gira och jag kände själv att det här med fågeljakt faktiskt är ganska kul. Gira hade i och med det sin första eftergång på fågel. "Skitsamma" tänkte jag "hon är i alla fall tänd". När jag sköt den stora blåsvarta (som är en historia i sig) knallade hon för första gången och tog en riktig fajt med den halvdöda och smått aggressiva tuppen. "Skitsamma" tänkte jag "hon är i alla fall tänd".
Hon började även rapportera först på fasan och sedan på skogsfågel antingen av egen vilja eller efter inkallning. Idag kommer hon även och hämtar mig när hon anser sig gjort förtjänt av ett tuggben ur byrålådan.

I veckan när jag var ute och trampade skidspåret med skotern följde Gira med. Hon låg ett hundratal meter framför. Precis bredvid spåret skjuter helt plötsligt en tjädertupp upp som en projektil ur snön. Gira är bara någon meter bredvid. Rumpan åker ner som om hon hade en magnet mellan den och marken. Jag blev så imponerad av henne och berömde henne utav bara den. Som om det inte var bra nog.
Under nästa varv, på slingans motsatta sida kommer samma tupp utskjutande under en gran mitt framför skotern. Jag undrar var Gira tagit vägen? Jag fortsätter med skotern. Bakom kurvan sitter hon suget väntande på frihetskommando och att få kolla var tuppen tog vägen. Hon hade hunnit passera granen innan tuppdoften nådde näsan.
Skryter? Ja så kan man se det om man vill. Det jag försöker göra är att fokusera på min och hundens förtjänster. Det kommer att bli min metod till rehabilitering. Sedan skiter jag i om jag bryter mot jantelagen. Det är inte straffbart.
Bilden nedan går i samma anda:

Mot nya mål MED arbetsglädje OCH många förtjänster hos både hund och förare så får vi se hur långt det räcker. Huvudsaken är att vi har kul på vägen.
