2010-02-26 Löp och tangatrosor När ska du para Gira? Ja, jag är ingen expert inom området, men om jag förstått saken rätt så är Gira meriterat godkänd för avel. Jag har för mig själv satt upp ett mål om att Gira antingen ska vara utställningschampion eller i elitklass innan jag parar henne. En hane har jag redan börjat spana in om utifall att. "Man kan inte göra en avelsitk av en liten oprövad valp" sa en vorstehmänniska till mig för en tid sedan när vi diskuterade Giras eventuella problem. Garantier har man aldrig, men man kan ha den strävan tycker jag. Så gör ju varje uppfödare. De sparar en valp efter en väl vald parning. Så länge valparna är normala har ju alla valpar i kullen samma förutsättning att bli den som för uppfödarens linje vidare. Om det sedan blir en valpköpare som "råkar" få den bästa hunden vet man ju inte förrän senare. Som uppfödare skulle jag vilja sälja valpar till personer med den strävan. Vem vill inte att alla i kullen får en ärlig chans och provas ordentligt? Jag har varit otacksamt kritisk mot Gira och ska försöka ändra min inställning genom att se och framföra hennes förtjänster. Hon är en duktig hund. Men jag är ganska kräsen på hur jag vill att en bra jakthund ska vara. Riktigt där är inte Gira ännu. Hon är ju bara nyss fyllda tre, än kan det hända mycket. Min dröm är fortfarande att nå dit. Gör hon det vill jag också att Gira blir stamtiken till min blivande kennel. Paras hon vill jag själv tro på det till 100 %. Att hon är min guldklimp räcker inte. Det finns många fina hundar. Om det bli verklighet vet jag inte idag. Att drömma är fritt för alla. Gira löper just nu. Jag gjorde ett försök att skjuta på hennes löp genom att ge mindre mat och träna hårt. Kylan satte käppar i hjulet. Jag tycker inte det är sunt att träna en hund när det är mellan 30 och 20 minusgrader. Löpen har nu stabiliserats och ligger på sju månader mellan varje löp. Nästa löp kommer i slutet av september. Det blir i alla fall bättre än det var i höstas, om det nu var skendräktigheten som spökade. Jag ska göra vad jag kan för att skjuta hennes löp in i oktober. Vi får väl se hur det går. Hon är inte duktig på att städa efter sig. Med ett litet barn krypandes på golvet känns det inte så kul med blodfläckar här och där. Jag investerade i ett tikskydd. Det fungerar jättebra och rekommenderas. En vorstehtik med tangatrosor!

2010-02-17 Räddad ur vak Gira älskar att snöbada. Hon är ett riktigt snömonster som gärna tar fart och hoppar handlöst ut i mjuk pudersnö. Där simmar hon runt ett tag, sväljer stora lass, spottar och fräser innan hon arbetsamt kravlar sig upp på mer fast mark. I måndags var det en underbar vårdag. Jag packade in lilleman i pulkan. Han somnade innan jag ens hunnit klä på mig själv. Han trivs lika bra i pulkan som i vagnen. Gira som fått vara stilla under helgen eftersom matte varit på annat håll, skulle nu få springa av sig ordentligt. Hon fick sockar på för att spara tassarna till jaktdagarna på fjället som kommer inom kort. På skoterturen stannar jag lite nu och då för att säkerställa mig om att lilleman har det bra där bak i pulkan. Gira som är observant på allt jag tar mig för, är inte sen att vända på klacken när hon ett par hundra meter framför blir varse att matte inte kommer. Så även denna gång. I väntan på att matte åter ska sätta sig på skotern och Gira få släppa loss hundkrafterna, snöbadar hon gärna både framför, bakom och bredvid skotern. Ibland drar hon även en repa, plumsandes, i skogen. Matte var klar, men Gira var borta. "Men vad håller hon på med" tänkte jag irriterat. En bit bort får jag syn på något mörkt som rör sig i snön. "Gira kom här" ropar jag. Men hon verkar inte ha någon större brådska och snöbadar vidare. Bilden är från ett annat tillfälle Tillslut måste jag gå dit och kolla läget. Den mörka klumpen rör sig fortfarande i snön, på samma ställe. Vad händer egentligen? Varför tar hon sig ingen vart? Ju mer hon rör sig desto djupare sjunker hon ner i snön. Nu ser jag bara huvudet. När jag kommer närmare ser jag vattnet runt henne. All lössnö som blandat sig i vattnet har bildat en tjock och svårgenomtränglig massa. Gira kämpar. Jag ser paniken i hennes ögon. Hon är rädd. Hon är kall. Hon frustar. Det är allvar. Utan att tänka på eventuella konsekvenser så masar jag mig ut mot Gira. Det verkar som om isen håller. Men jag vet inte säkert. Det är nära land. Det borde inte vara så djupt att jag riskerar att drukna om det brister. Jag måste få upp Gira, och det NU! Jag är nära henne. Hon biter efter min arm. Huvudet och munnen är hennes enda hjälp eftersom hon inte får tassarna över snömassan. Man blir stark i dessa situationer. Jag får tag i nackskinnet och drar allt jag kan samtidigt som jag själv så fort som möjligt masar mig från vaken. Med "något" hög puls klappar jag om henne och kollar att hon mår bra. Som tur är det relativt milt ute. Hon får springa hela vägen hem så att hon behåller kroppsvärmen. Väl hemma somnar hon trött framför brasan. Det var ett utlopp från sjön som snöat igen. En perfekt grop för snöbadning enligt Gira. Som fiskare brukar man ju få bäst med fisk nära iskanten till öppet vatten. Isar vid ut- och inlopp brukar ju vara ganska stadig nära kanten. Det var nog därför som isen höll för mig. Det var nog också den stora mängden lössnö som gjorde att Gira inte kunde ta sig upp. Det gick ju bra tack och lov.

2010-02-12 Före och efter tänkarstubben Det körde visst ihop sig lite för oss, milt sagt. Jag har skrivit ner lite tankar mest för min egen terapis skull och för att komma vidare. Läs om du har lust.   Jag har försökt fundera på vad som gick fel och vad det kan ha berott på. Några självklara svar har jag inte än idag. Skendräktighet låg nära tillhands, lika lagom diffust som problemet. Nu är jag inte lika säker. Framtiden får visa om det återkommer i samband med löp. Vad har jag kommit fram till då? Vad ger det att fundera på felen egentligen? Är det rätt fokus? Alla gör vi mer eller mindre fel. Vad är fel och vad är rätt? Visst finns det många vägar till Rom? Jag såg att man på några hemsidor med tema dressyr efterfrågade läsarnas erfarenheter om de fel man gjort eftersom så få ekipage når ända fram till jaktchampionatet. Skulle det inte vara mer intressant att få veta det motsatta? Det kan väl vara bra om man är medveten om vad man bör undvika för att vägen till målet ska bli så kort som möjligt. Är man inte medveten så är det bra om någon erfaren vägvandrare kan hjälpa till att synliggöra felen. Jag tror att det kan vara tanken med den aktuella "felinsamlingen". Som sagt tanken är god. En erfaren vägvandrare med stående fågelhund tillika domare sa en gång till mig hur han vid bedömningarna alltid försökte se ekipagens förtjänster just för att lyta istället för att sänka. Även om hunden för dagen inte visar sin bästa sida så finns det alltid bra saker som man kan nämna. Jag har haft felvinklat fokus och pressat både mig och hunden för hårt i relation till den kunskapsnivå vi hunnit uppnå. Det ena ledde till det andra och tillslut tappade vi glädjen och grunden till varför jag överhuvudtaget håller på med denna jaktform. Tyvärr vet jag att jag inte är ensam att hamna i detta dike. Fokuserar på felen gör man ju i all välmening för att rätta till dem. Minimering av felen ska i sin tur leda till att antalet rätt överväger och i sin tur ge framgång. Hur skulle det bli om man istället fokuserar och lägger krutet där man har förtjänsterna? Vad händer då med felen? Var i allt detta hittar man arbetsglädjen? Tankarna är fria och öppna. Här är jag nu, på jakt efter arbetsglädjen med fokus på att jag är duktig dressör på många moment och har en hund som är dresserbar, duktig i många moment och med många goda jaktegenskaper. Det jag fått veta är att arbetsglädjen förstörs om jag fokuserar för mycket på de fel jag gör och de brister hunden har. Att sitta på stubben och bara lägga allt på is ett tag var nyttigt för mig. Utan det hade jag inte fått fram den där känslan som talade om var och varför det gått snett. Kring årsskiftet började jag surfa runt på hundsidor igen, läsa och försöka samla på mig tips och kunskap från erfarna. "Du måste göra si", "Du måste göra så" och helt plötsligt kände jag hur det vände sig i magen, en klump. Jag döpte det till prestationsångest. Prestationsångest var svaret. Det var vad jag drabbats av. Nu visste jag. Exakt vad som framkallar den vet jag inte alltid i förväg, men när jag känner den backar jag omgående. Jag stänger ner hemsidan, slår igen boken eller börjar prata om något annat. Kraven på prestation är många gånger satta av ingen annan än mig själv. Där är det i mångt och mycket mitt eget fel. MEN hur man än vänder och vrider så är prövningen och framgången av jaktformen som sådan väldigt prestationsbaserad. Ibland undrar man om det är föraren eller hunden som stått för meriterna. "Jaktformen är ingen tävling och ingen hundsport, men jag har tagit fram xx många jaktchampions och alla före x års ålder". Visst värderar vi i prestationer? Jag är själv tävlingsmänniska och hamnar lätt i det diket trots att jag bara börjat och ännu inte kommit ända fram. Nu tränar vi av och med glädje. Det finns inga måsten. Jag ska ha kul och Gira ska ha kul. Jag försöker hitta min egen träningsform, läser och lyssnar inte så mycket på andra. Vi har börjat så smått med dirigering. Det går faktiskt ganska bra. En sak vet jag dock säkert. Jag har en glimmande guldklimp till hund. Hon är mig trogen och lojal oavsett vilka galna upptåg som hennes matte hittar på och hur hård och pressande jag än varit. I slutet på hösten släppte vi på alla spärrar och gick loss på mina förvildade fasaner. Jag såg hur jaktglädjen kom smygande på Gira och jag kände själv att det här med fågeljakt faktiskt är ganska kul. Gira hade i och med det sin första eftergång på fågel. "Skitsamma" tänkte jag "hon är i alla fall tänd". När jag sköt den stora blåsvarta (som är en historia i sig) knallade hon för första gången och tog en riktig fajt med den halvdöda och smått aggressiva tuppen. "Skitsamma" tänkte jag "hon är i alla fall tänd". Hon började även rapportera först på fasan och sedan på skogsfågel antingen av egen vilja eller efter inkallning. Idag kommer hon även och hämtar mig när hon anser sig gjort förtjänt av ett tuggben ur byrålådan.   I veckan när jag var ute och trampade skidspåret med skotern följde Gira med. Hon låg ett hundratal meter framför. Precis bredvid spåret skjuter helt plötsligt en tjädertupp upp som en projektil ur snön. Gira är bara någon meter bredvid. Rumpan åker ner som om hon hade en magnet mellan den och marken. Jag blev så imponerad av henne och berömde henne utav bara den. Som om det inte var bra nog. Under nästa varv, på slingans motsatta sida kommer samma tupp utskjutande under en gran mitt framför skotern. Jag undrar var Gira tagit vägen? Jag fortsätter med skotern. Bakom kurvan sitter hon suget väntande på frihetskommando och att få kolla var tuppen tog vägen. Hon hade hunnit passera granen innan tuppdoften nådde näsan. Skryter? Ja så kan man se det om man vill. Det jag försöker göra är att fokusera på min och hundens förtjänster. Det kommer att bli min metod till rehabilitering. Sedan skiter jag i om jag bryter mot jantelagen. Det är inte straffbart. Bilden nedan går i samma anda: Mot nya mål MED arbetsglädje OCH många förtjänster hos både hund och förare så får vi se hur långt det räcker. Huvudsaken är att vi har kul på vägen.